Hyllade författaren Måns Wadensjö debuterade 2009 med den kritikerrosade romanen ”Förlossningen”, som följdes av ”ABC-staden” och nu senast av ”Människor i Solna”, alla skrivna som ett slags fiktiv dokumentärlitteratur med en särskild plats i fokus.
I hans nya roman ”Monopolet” är det statligt styrda Systembolaget som obduceras likt en levande organism genom ögonen på Alice, en ung kvinna som får sin första anställning på en av Systembolagets butiker någonstans i Stockholmsområdet.
”Butiken” befolkas av den pedantiske men empatiske Chefen, kollegor, stammisar och förutsägbara kunder. Alice lär sig att med skalpell öppna vinkartonger med blixtens hastighet utan att skära sig, hennes muskler sväller och anpassas efter timmar av uppradning i högt tempo av flaskor på hyllor i alfabetisk ordning. Hon lär sig att gissa vad kunder önskar för vin till sin matanrättning med hjälp av enstaka ledord. Hon lär sig vikten av legitimation och ”Butikens” samhälleliga ansvar för befolkningen i avvisandet av berusade stamkunder.
Inledningsvis är Alice vår förtroliga guide in i denna förunderliga värld. Hon känner sig inte som en del av den nya arbetsplatsen, utan som någon som lydigt tar sig an arbetsuppgifterna men iakttar spelet som pågår där med en utomståendes blick. Hennes tankar är vida, ofta poetiska och hon drar paralleller mellan det hon ser och den stora litteraturen, till exempel Marcel Prousts karaktärer i ”På spaning efter den tid som flytt”. Allteftersom "Butiken" öppnas och stängs, och ju fler flaskor som staplas och krossas, rör sig Alice dock mer och mer hemtamt mellan butiken på det övre planet och lagret i underjorden. Hon får vänner och ovänner och tar efter språket som talas mellan kollegorna i enlighet med arbetsplatsens jargong. Hennes liv kommer så till sist att enbart utspela sig innanför ”Butikens” glasväggar.
Varifrån Alice kommer och vem hon egentligen är, om det handlar inte "Monopolet". Alice förblir en bifigur, en betraktare som till sist uppslukas av objektet självt – ”Butiken” – för det är platsen i sig som ligger på bänken i den anatomiska teater som utgör ”Monopolet”.
Måns Wadensjö är tydlig med att delge läsaren sin ambition; det här är ett studium och läsningen ska ske objektivt, likt ett besök på zoo. Romanen inleds med en beskrivning av ”Butiken” som vore den just ett akvarium. Den akvatiska symboliken återkommer då och då och bryter av hyperrealismen; en kassörska liknas vid en havsgudinna eller ”Butiken” vid en mussla som genomströmmas av saltvatten och sandkorn.
Som litterärt studium är ”Monopolet” spännande, en flytande blandning av Georges Perecs olika litteraturexperiment och naturalismen som genre där författaren likställer sig vetenskapsmannen i sin beskrivning av verkligheten, en verklighet som hos Wadensjö alltid tycks ske i och genom en plats.
I ett akvarium syns rörelser som långsammare än utanför vilket också återspeglas i känslan när man läser "Monopolet". Hundratalet sidor fyllda av det eviga plocket med flaskor, glaskross som sopas och kundmassor som ska betjänas blir dock monotont, men det löser Måns Wadensjö med sitt stilistiska trick – perfekt tajmade cliffhangers som håller läsaren i fast grepp. Till sist hamnar man i ett Wadensjöiskt tillstånd, om inte berusande så ändå behagligt.