Religionsvetaren Simon Sorgenfrei har skrivit den första studien av Emanuel Swedenborgs påverkan på konstnären Ivan Aguéli (1869–1917). Sorgenfrei gör kopplingen mellan Aguélis religiösa sökande och hans landskapsmåleri då Swedenborg blir speciellt viktig.
Aguéli kom först i kontakt med Swedenborgs lära – att kunna tala med andar och änglar – i slutet av 1880-talet genom Adolph Boyesen som var pastor i Stockholms Swedenborgsförsamling. Aguéli bodde en tid hos Boyesen och blev nära vän med hans son. Men även om Aguéli snart lämnade Sverige och gav sig ut på sina många resor runt om i världen, så förblev Swedenborg en livslång inspirationskälla.
I ett brev från 1908 till vännen Marie Huot nämner Aguéli tre personer som haft betydelse för hans inre liv: Swedenborg, Marie Huot och Ibn Arabi. Kanske skulle Sorgenfrei mer ingående ha analyserat den arabiske mystikern Ibn Arabis påverkan på Aguéli. Korrespondensläran mellan synligt och osynligt, det andliga och det materiella är det som förenar Swedenborg, Ibn Arabi och Aguéli.
Aguéli fördjupade sin läsning av Swedenborg i Paris på 1890-talet samtidigt som han blev symbolist. Både Swedenborg och symbolismen var på modet. Sorgenfrei noterar att Aguéli var ett barn av sin tid, medan hans originalitet bestod i den besatthet som han ägnade sina intressen. Han drogs även in i teosofiska och anarkistiska kretsar i den franska huvudstaden.
Våren 1894 arresterades han för samröre med anarkister och sattes i Mazasfängelset där studiet av Swedenborg blev hans ”dagliga bröd”. Under fängelsetiden brevväxlade han med konstnären Werner von Hausen och det är dessa brev som Sorgenfrei tar som utgångspunkt för sin undersökning av Aguélis religiösa konstteori. Därmed ges ett viktigt bidrag till förståelsens av hans konstnärskap där solsymbolen är central. Solen representerar det monoteistiska ljuset som lyser upp landskapet och genom att avbilda detta monoteistiska landskap återger konstnären den yttersta verkligheten.
Med sin lilla bok kastar Sorgenfrei nytt ljus över Aguélis religiösa estetik. Tyvärr har boken en akademisk slagsida med för långa och för många citat. Sorgenfrei borde ha ägnat mer energi åt en djupare analys av Aguélis ”Swedenborgianska måleri” i början av 1890-talet. Det som framför allt fattas är en kompletterande diskussion av Ibn Arabis tänkande.