Vi var många som läste romanen "Maken" när den kom 1976 och som kände igen oss i våndan av att inte kunna leva vare sig med eller utan den älskade, och i att inte veta vad man skulle göra med sitt liv överhuvudtaget. Gun-Britt Sundström fångade fint kombinationen kärlek och filosofi, parat med tidsanda i sin roman om de två studenterna Martina och Gustav.
Hennes dagboksanteckningar som nu publiceras berättar om författarens egen väg fram till den numera kultförklarade romanen, om hennes tidiga vuxenliv under 1960 och -70-talet. Den berättar också om hur boken togs emot av sin samtid – de flesta litteraturkritiker var tämligen skeptiska. Romanen kom ju i samma tid som flera andra kvinnliga romanförfattare skrev självbiografiskt influerat och själva termen "bekännelselitteratur" skapades. Ett begrepp som länge var ett skällsord.
Sundströms tidigare böcker, som "Student -64", "Lättbok" och inte minst Hjalmar Söderberg-parafrasen "Till Lydia" hade tagits emot med hyllningar, vilket är återgivet i dagboksanteckningarna med visst övermod. Hon berättar också om en vindlande studiegång inom humaniora med hopp mellan litteraturvetenskap och filosofi. Här finns också R, förebilden till Gustav i "Maken", en person som hon fortfarande träffar i dagbokens början trots att det egentligen är slut.
Men hon berättar också om sina första steg inom journalistiken på Dagen Nyheters kulturredaktion. Här råder vid tiden en familjär stämning och ett lugnt tempo jämfört med en tidningsredaktion i dag. De flesta nämner hon vid förnamn, som till exempel "Olof" om dåvarande kulturchefen Olof Lagercrantz. Sundström berättar också hur hon sitter där "med en massa kulturmän" på sammanträden där dåtidens bokutgivning diskuteras.
Dagboken är skriven på ett muntert, lättflytande språk, ögonen flyger över sidorna. Namndroppandet av tidens intellektuella kändisar ger en lite skvalleraktig krydda – minsann dyker inte en mycket ung och irriterande Horace Engdahl upp bland alla dessa som rör sig på förlagsfester. Hon har också haft professionell kontakt med två av sina förebilder, Barbro Alving "Bang" och Astrid Lindgren.
I förbifarten berättar Sundström om den uppmärksamhet hon får av äldre män. Hon inleder en relation med en av dem, kallad L. Han är gift och förhållandet pågår i flera år. Men själva slutgörandet med honom sveps förbi nästan omärkligt. Det gör också de första mötena med den man som blir hennes barns far.
Jag undrar verkligen hur mycket av detta välskrivna som är redigerat i efterhand. Vanliga människors dagböcker är vanligen tråkigare och mer privata. Tillrättalägganden och strama kommentarer av typen: så var det inte riktigt, eller att senare hände det här, är uppenbart skrivna senare.
Den lättflytande texten är också kryddad vid ungefär var hundrade sida med något svårare ord. Det speglar en skrivande människas glädje i att hitta orden och uttrycken som fångar exakt vad man vill åt att berätta. Men det verkar också adresserat, som om kryddan finns där för att hålla en potentiell läsare en smula alert. Vem vill inte ta reda på vad ord som metonym betyder?
Mesta behållningen är den lätthet som Sundström har när hon berättar flödande om både det privata och sitt mer offentliga leverne mitt i sjuttiotalets kulturliv, varvat med galghumoristiska iakttagelser och lättsamt filosofiska funderingar. Kul att åter få möta en gammal vän i bokform!