Det här är Sara Larssons andra spänningsroman.
Sara who? Jo, hon ska inte blandas ihop med artisten Zara Larsson, med Z.
Författaren Sara Larsson är född 1973, uppvuxen i Grebbestad, bor i Stockholm och är till yrket civilingenjör. Hon har också läst genusvetenskap och journalistik.
Debutromanen ”Den första lögnen” från 2015 handlar om en spritindränkt gruppvåldtäkt på en ungdomsfest i Visby. Historien berättas ur både flickans och förövarnas perspektiv.
Den nu aktuella ”Aldrig mer” har ett liknande upplägg och ett lika angeläget ärende. Även här är det kvinnors utsatthet och sexuellt tvång som står i centrum, när författaren tar upp prostitution och trafficking.
Vi får följa tre huvudpersoner: Den rumänska flickan Andreea, utfattig och iväglurad till Madrid där våldtäkter och prostitution väntar, inte alls ett vanligt restaurangjobb som hon trodde. Den svenske terapeuten Patrik, som behandlar sexköpare efter att de tagits av polis. Och försäljningschefen Ted som under många år köpt sex på sina jobbresor till Stockholm.
Deras trådar rullas upp från var sitt håll och löper till sist ihop i en spännande upplösning i Stockholm och Rumänien.
Det här är något så ovanligt som en blad-vändare utan någon tydlig deckare/hjälte. Inga kriminalkommissarier och ytterst perifera poliser förkommer, ändå läser jag nästan febrigt vidare för att följa var och en av huvudpersonerna, och deras historier som i sig är fulla av småmysterier.
Sara Larsson skriver med undertryckt vrede, hennes stil är ren och utan krångel och hon kan konsten att väva en hållbar intrig runt en brännande samtidsfråga – även om jag tycker att 431 sidor är väl många och en del ledtrådar väl tydliga.
Myten om ”den lyckliga horan” (om nu någon trott på den) avlivas än en gång. Här finns inga lockande miljöer med röda sammetsgardiner och långa cigarettmunstycken – nej, det är skitigt och sorgligt, kallt och fattigt, det är kliande underliv och fläckiga madrasser, det är våld, hot, sprit och knark.
”Aldrig mer” är en spänningsroman om slaveri och kvinnoförtryck med ett moraliskt, politiskt ärende. Så långt är jag med.
Det jag ställer mig frågande till är sexet. Jag förstår att Sara Larsson inte vill framställa prostitution som på något sätt läckert. Hennes avsikt är den motsatta. Men hennes beskrivningar av köpsexet som i grunden är ett utnyttjande, eller övergrepp, innehåller så mycket sperma som kladdar och många detaljer att det lämnar en onödig och obehaglig känsla av spekulation.