Underfundigt, faktaspäckat och med en älskvärd grace som förtrollar skriver Sjöberg om allt från konst till vedhuggning. Han utgår från en okänd målning där svensk konsthistorias mest avmålade barn, Ivar Arosenius dotter Lillan, finns med. Detta är kulturhistoria i sin mest njutbara form.
Författaren, kulturskribenten och biologen Fredrik Sjöberg har fått två hedersdoktorat och prisats på bredden och tvären. Den humor och skärpa, som är hans kännemärken, genomsyrar också hans senaste bok. Och vilka levnadsöden han målar upp!
I bokens centrum står den totalt okände danske målaren Anton Dich, Amedeo Modiglianis vän och gift med Arosenius änka Eva, av Sjöberg kallad ”vacker som en sagoprinsessa”. Dich om någon, skulle ha behövt en agent eller gallerist som lyft fram honom, så som Modigliani hade, hävdar Sjöberg. Uppslukad av alkohol, ensamhet och självkritik levde denne dansk i Frankrike och Italien. Detta, att han inte återvände till hemlandet, anser Sjöberg ligga bakom hans absoluta anonymitet.
Sjöberg betonar också något viktigt: Att före modernismen var det bra att vara bäst. Sedan gällde det att vara först.
Det börjar med en nätauktion. Upphetsad bjuder Sjöberg på och lyckas köpa ”en stor, illa medfaren målning” föreställande två tillsynes deprimerade tonårsflickor. Konstnären heter Anton Dich.
Snart är Sjöberg på god fot med flickornas döttrar ("två förtjusande äldre damer i Göteborg”) och berättelsen accelererar. Herregud, som han får materialet att leva och glöda!
Flickorna är kusinerna Lillan Arosenius och Hanna Gottowt, döttrar till två stormrika systrar, Eva och Lise Adler i Göteborg, båda med smak för talangfulla män. Eva gifter sig först med Arosenius, sedan med Dich. Lise väljer den judiske regissören och skådespelaren John Gottowt, som, enligt osäkra källor, 1942 sköts när han låg i en säng under vilken en vettskrämd pojke låg och tryckte.
Hos Hannas dotter får Sjöberg kläm på att Lise målat i München, ihop med en tämligen tam talang. Han hette Adolf Hitler.
I ett huj skissas Evas kärlekshistoria och korta äktenskap med Ivar Arosenius, fram till den kväll 1909 då hon rusar iväg till grannar efter hjälp, medan Ivar dör av sin blödarsjuka med Lillan på golvet bredvid sig.
Den förälskade 24-årige Anton Dich lyckas övertala 34-åriga Eva Arosenius att bli hans hustru. De får en son och drar till Paris. Lillan placeras i klosterskola och fryser och svälter. I Anton Dichs porträtt av det bortvalda barnet ser Sjöberg flickans nedstämdhet.
Hannas skäl att se sorgsen ut är gravare. Hon lämnades till mormodern i åratal medan modern behöll hennes tvillingsyster. När systern dog, hörde Hanna modern önska att det i stället varit hon, Hanna, som drabbats.
Sjöberg påstår att han tänker be danska postverket göra frimärke av dubbelporträttet. Och kanske är det samma tavla som den törstige Anton Dich släpade iväg till ett kafé den gången Lillan samlade trådrullar på en fransk tågperrong. Mamman hade ställt sitt syskrin överst på en kuddhög som kom på glid. Anton återvände utan tavla och i kupén konstaterade Lillan: ”Far är full och mor är galen”.
Halsbrytande kastar sig Sjöberg mellan ämnen och åstadkommer därmed vitalitet och spänning. Via något så handfast som vedhuggning på sin ö, Runmarö, där han med slägga och järnkil och yxa ”tänker på ingenting alls” medan koltrastens röst och morkullans fyller vårkvällen, öppnar han läsarens hjärta mot natur och väntande sommar.