Krigets historia på marknivå

Den elfte november, klockan elva på förmiddagen, var det exakt 100 år sedan första världskriget avslutades. Nästan fem år av bittra strider i de mardrömslika skyttegravarna hade krävt miljontals döda. Tyskland hade förlorat och förnedrades senare i fredsvillkoren; ett faktum som många sentida historiker menat redan där och då sådde det första fröet till nästa stora krig.

En av dem som aldrig kunde glömma förödmjukelsen var Adolf Hitler. I slutet av sin bok citerar Peter Englund ur Hitlers ”Min kamp” (1925): "Jag visste att allt var förlorat. Under dessa nätter växte inom mig hatet, hatet mot upphovsmännen till detta illdåd. Under de närmaste dagarna kom jag underfund om min bestämmelse. Jag skulle bli politiker.”

”Historia på marknivå” benämner Englund själv sin mångfacetterade skildring. Liksom tidigare delar i "Stridens skönhet och sorg" bygger femte delen på en mängd olika berättelser, verkliga dokument i form av bevarade brev och dagboksanteckningar skrivna av människor som alla berördes av kriget. Många känner vi igen. Så återser vi till exempel Pál Kelemen, ungersk kavallerist i dubbelmonarkin Österrike-Ungerns armé, och Alan Nichols, amerikansk pilot i fransk tjänst som den 16 maj skjuter ner sitt första tyska plan och därpå, euforisk, skriver hem till sin mor: ”Detta är det mänskliga livets höjdpunkt.”

Den tyske artilleristen Fritz Nagel återser vi i januari i ett skyddsrum i en skyttegrav på västfronten; mörkt, kallt, fyllt av lukten av skräck och svett och otvättade kroppar. Den 23 mars kämpar den brittiska sjuksköterskan Vera Brittain mot en panikattack när hon lämnas ensam med ett 40-tal svårt skadade män i en barack i franska Etables.

Alla dessa ögonblicksbilder, alla dessa djupt personliga berättelser, infogas i sin historiska kontext och ordnas i en tidsskala, från början av januari till den 13 november. Striderna är deras gemensamma nämnare. Men också frågorna. Varför detta krig? Vad slåss de politiska ledarna egentligen om? Varför och till vad nytta alla dessa döda?

Boken visar krigets många ansikten. Kanske kan man också säga dess vardag – för en vardag skapar sig alltid människan, också under de mest förfärliga förhållanden. Här finns det till synes triviala jämsides med död och djupaste fasa. Oftast ligger fokus naturligt nog på soldaterna. Men vi får också vara med när Kunigunde von Richthofen, mor till flygarässet Manfred, känd som ”den röde baronen”, mottar budet om sonens död. I ett annat kapitel arbetar den 16-åriga Elfriede Kuhr på ett sjukhem för barn och försöker hålla liv i undernärda patienter med det lilla som står till buds.

Det är välskrivet, det är vackert, och det är oändligt sorgligt. Englund är inte bara en kunnig historiker; han är också en ytterst kapabel berättare som skapar stämning med några få ord. Alla lukter och ljud stiger upp från boksidorna. Bombplanen. De ”fräsande, gungande lysraketerna”. Kulsprutornas ”ondsinta skällande”. Själva stridens öronbedövande larm i vilket soldater och befäl måste kommunicera med tecken och signaler. Här finns också många fotografier. Soldater som marscherar, soldater som rycker fram, döda soldater, soldater som väntar. Till slut: fred. I sin dagbok den elfte november skriver amerikanen Will Judy: ”Vi kan komma upp ur våra gropar och andas som fria män. Låt dem avtala vilka fredsvillkor de vill; vi vill åter bli naturliga människor som älskar livet.”