Romanens berättarröst är av det klassiska slaget, men förutom ett tredjepersonsperspektiv bjuder den också på starkt värderande kommentarer och djupliggande ironisk humor. Berättaren ger oss också tillgång till de två centralgestalternas tankar. Dessa två är Frank och Ellen, som till en början helt obekanta för varandra på var sitt håll tvingas ta itu med sina liv och med minnen som de helst vill slippa.
Frank Thøgersen är en före detta boxare som numera arbetar i en billackeringsverkstad. Historien om den boxningskarriär som han avbrutit efter den match som gjorde honom till dansk mästare i mellanvikt handlar i hög grad om hans komplicerade relation till fadern Gerhard Thøgersen, själv femfaldig dansk mästare i boxning. Det är den välkända berättelsen om en son som förväntas uppfylla faderns ambitioner och om hur outtalade känslor av svek och besvikelse i åratal kan förstöra en familjerelation.
Allt detta bildar en bakgrund till romanens handling; när Gerhard råkar ut för en arbetsplatsolycka upptäcker Frank att fadern haft samröre med den undre världen och att det nu är han själv som krävs på faderns skulder.
Ellen arbetar som sköterska inom hemtjänsten i Köpenhamns stadsdel Vesterbro. Hon plågas av minnena av sitt dödfödda barn och av den misslyckade kärleksrelation som hon en gång flydde ifrån. Men där finns också drömmen om teatern; när hon blir antagen som statist på Det Kongelige Teater får hon tillträde till en värld helt olik hennes egen, men där hon i själva verket länge förblir en främling.
Det är emellertid i berättelsen om hennes yrkesvardag som Enggaard lyckas bäst. Här ryms en jordnära skildring av hemtjänstpersonalens slitsamma vardag, av hembesök där man inte alltid vet vad man kan förvänta sig men också av de relationer och band som överraskande kan uppstå i arbetet. Så blir det när hon får sköta om Franks far Gerhard efter dennes hemkomst från sjukhuset. Snart upptäcker hon inte bara att hon och patienten har åkomman sömnparalys gemensam – hon blir även indragen i en smärtsam familjehemlighet som Gerhard i hennes närvaro avslöjar för Frank. Så korsas också hennes och Franks vägar...
Enggaard får in såväl spänning och humor som samhällskritik i berättelsen, som förutom att den rymmer en osentimental kärlekshistoria i arbetarklassens Köpenhamn också lånar drag från deckargenren. Osentimental är kanske ett av kodorden här, inte minst i skildringen av mötet mellan två vuxna bröder, den ena sedan födseln placerad på ett boende för personer med svåra funktionshinder och helt okänd för sin bror som han så djupt beundrar.
Handlingen är välkomponerad och miljön övertygande även om skildringen lider av en del klichéer. Jag skulle ändå säga att berättelsen tycks växa och dra in läsaren för varje nytt kapitel. Såväl Ellen som Frank tycks på tröskeln till medelåldern fortfarande flyta med i vardagens dagliga lunk, ofärdiga med sig själva och på kant med det förflutna.
Skildringen av den miljö som Frank rör sig i är inte fri från klichéer och det är just här som berättelsen blir som ytligast. Tack vare att berättarrösten behåller en subtil ironisk distans till Franks gestalt blir han dock aldrig svartvit. Han passar egentligen inte helt in i den grabbiga, våldsbenägna och porrkonsumerande manskultur som präglar hans umgänge och som han själv är en del av, ty med den manskulturens mått mätt är han något av en ynkrygg.
I övrigt skriver romanen väl in sig i genren boxningsromaner, även om den behandlar temat helt annorlunda än vad exempelvis Lena Bezawork Grönlund gör i sin poetiska skildring av boxning och av en far- och dotterrelation i romanen ”Slag”.
I sin artikel ”Boxning i roman” (tillgänglig digitalt i ”Svensk Idrottsforskning” 2:2005) beskriver Birger Hedén boxningsromanens huvuddrag och dess två huvudtyper. ”Ynkrygg” har onekligen många likheter med typ två, den som Hedén definierar som ”historien om den unge mannen som via en rad segrar men också lämpliga motgångar till sist står som världsmästare och/eller lägger av i tid och på köpet får kvinnan han älskar och (…) står som moralisk segrare (…)”.
Den svenska översättningen är inte alltigenom imponerade, eller möjligen ligger felet i en slarvig textredigering. Att exempelvis en kateter förväxlats med en katet måste ändå betraktas som oförlåtligt. Icke desto mindre är ”Ynkrygg” en tämligen läsvärd romandebut.