Gubbas hage ligger i Roslagen i östra Uppland. Eller i alla fall i landskapet Uppland, enligt vår nuvarande länsbildning tillhör stora delar av kusten Stockholm. Om jag får gissa bryr sig inte Kerstin Ekman om länen särskilt mycket, det är landskapet som ger Roslagen dess karaktär, även om den kanske håller på att förändras. Från att handla om skog, pappersmassa och fiske till att bli en sommarort för stockholmarna.
Kerstin Ekman och hennes man Börje har i nästan 20 år gjort sitt bästa för att motverka den utvecklingen. I slutet av 1990-talet köpte de Gubbas hage, ett område på ett halvt tunnland hagmark, där de visserligen lät bygga ett hus, men annars har gjort allt de kan för att bevara den näringsfattiga marken och ge utrymme för rara orkidéer och andra örter. Ett tag hade de betande getter och hästar för att hålla hagen öppen, men getterna var för glupska och hästarna kissade ut så mycket kväve att maskrosorna började ta över från johannesört och gråfibbla. Numera slår de i stället ängen varje år med lie och räfsar sedan ihop gräset, precis som äldre tiders slåtter.
Att inte särskilt många i trakten delar deras passion blir uppenbart när Kerstin Ekman skriver att hon använder boken hon skriver som ett försvar mot de sociala kraven på kuvad växtlighet och prydliga gräsmattor. Hon är lite som en modern Henry David Thoreau som i mitten av 1800-talet satt i sin stuga i Massachusetts och antecknade hur vattnet krusade sig på sjön Walden och vilka fåglar som kom först på våren. Kerstin Ekman skriver om hur hon vill vara hemma när sångsvanarna kommer, om ängsbräsman vars vithet inte kan smutsas, och om strimlusen vars rödsvarta mönster liknar något som en körsnär skulle skapa för att framkalla kontrast.
Att Thoreau har inspirerat Ekman är uppenbart. Hon skriver att hon var förtrollad av ”Walden” som ung och att boken är något ”av den finaste prosa som finns på engelska”, men även att hon nu ser på den med andra ögon. Få som svärmat för boken har låtit omvända sig till hans livssyn, skriver Ekman. Det är sant. Thoreau var en nästan fanatisk liberal som inte hade mycket till övers för samhället över huvud taget och därmed valde att vända det ryggen. Det är ytterst få som gör det valet.
Kerstin Ekman är kanske inte lika extrem i sina åsikter som Thoreau, men hon är lika kompromisslös och precis som hennes föregångare för 150 år sedan kan hon, efter långa funderingar, sammanfatta sin världsbild i kärnfulla meningar utan att falla över i abstrakt romantiserande. Hennes formuleringar är som en puppa som innehåller såväl löftet om den vackra fjärilen som minnet av den tidigare larven i sitt tunna hölje. När hon skriver att ”glömskan och maskinerna rådde nu över markerna” berättar hon om ett landskap i förvandling från det vilda till det tämjda, om konflikten mellan kortsiktig vinning och långsiktig hållbarhet. Och när hon konstaterar att ängen brukar beskrivas som skapad av ”mulen och lien" medan man glömmer räfsan eftersom "den var kvinnans redskap och det har alltid varit lätt att förbise halva mänsklighetens arbete” så lämnar hon patriarkatet liggande i gräset med ansiktet vänt neråt i skam.
Förutom att vandra i hagen studerar Ekman den botaniska litteraturhistorien. Från antikens Grekland, via Shakespeare fram till boken "Den nya nordiska floran" av Bo Mossberg och Lennart Stenberg. Det handlar antagligen om mitt eget intresse, men jag följer hellre med henne på ett besök i grannskiftets aspskog än lyssnar på en uppläsning av Theokritos dikter. Även om jag så klart förundras och hoppas att patriarkatet aldrig kan ta sig upp från gräset när hon berättar om hur Carl von Linnés dotter skrev en uppsats om den indianska krassen, en uppsats som fadern sedan lät publicera under eget namn. Ingen kvinna kunde ju hålla på med vetenskap.
På ett par ställen i "Gubbas hage" berättar Kerstin Ekman om händelser under sin tid i Svenska Akademien på 1980-talet. Det är svårt att föreställa sig henne i gubbarnas hage i Börshuset eller på Gyllene freden, där vissa av ledamöterna verkar tro att de automatiskt blir inskrivna i världshistorien eftersom de är invalda på livstid. Ekman har en nyktrare syn på tillvaron. Hon skriver att: ”Vi går i den bit av tiden som är vår och när den är slut sjunker allt vi ordnat och byggt ner i jorden.” Det må kännas förgängligt, och kanske kommer Gubbas hage snarare asfalteras än tas över av gräs och gran, men på något sätt skapar vetskapen om förändringen ändå ett större hopp för morgondagen än om allting för alltid skulle bistå.