En sådan skräll till debut som amerikanska Kristen Roupenians novell "Kattmänniska" är få förunnad. Efter publiceringen i "The New Yorker" i december 2017 blev novellen omedelbart viral och tidskriftens mest nedladdade skönlitterära text det året. Spridningen trissade upp intresset för Roupenians kommande novellsamling, som enligt ett flertal källor ska ha genererat ett anbud på omkring en miljon dollar från förlaget.
Läsarresponsen berodde till stor del på att historien om en kort och ambivalent erotisk förbindelse mellan den 20-åriga studenten Margot och den 34-årige Robert på ett utmärkt sätt skrev in sig i metoo-rörelsens första fas. "Kattmänniska", som i svensk översättning fått ge namn åt hela novellsamlingen, ansågs fånga det som var essensen i metoo-debatten: frågor om frivillighet och samtycke, om makt, och om den objektifiering i sexuella relationer som lyftes fram som en återkommande kvinnoerfarenhet.
Diskussionen av novellen i sociala medier blev också föga förväntat hetsig. En sammanfattning av tonläget gavs redan i december 2017 av Constance Grady i artikeln "The uproar over the New Yorker short story 'Cat Person' explained". Kanske har dock "The Guardians" skribent Nicole Flattery rätt när hon i sin recension påpekar att berättelsens eventuella andra dimensioner har gått förlorade när novellen främst lästes som en historia om samtycke och om manlig dominans.
Skildringen av den sköra gränsen mellan å ena sidan frivillighet och å den andra sidan passivt samtycke i "Kattmänniska" är mer psykologiskt nyanserad än i ett flertal av bokens övriga noveller. Lika mycket handlar dock "Kattmänniska", liksom några av de andra novellerna, om en man som både i Margots och i läsarens ögon från början ter sig komplett ointressant, suddig i kanterna och självdestruktiv. Det hindrar inte att båda parterna tafatt famlar efter något slags närhet i en relation där allting handlar om yta och som livnär sig på mess, emojis och fantasibilder.
Oavsett succén är titelnovellen inte den bästa i samlingen, men den passar intressant nog väl in i den, trots att samlingen som helhet inte enbart låter sig tolkas i termer av kvinnors utsatthet. Berättelserna kretsar genomgående kring relationer, makt och våld, där också sex ofta men inte alltid är involverat. Roupenian skriver om ensamhet och känslor av personligt misslyckande, om åtrå, svartsjuka eller hat. Hon tycks i första hand vilja utforska ondskan som fenomen. Här vimlar det av känslokalla, självbespeglande och hänsynslösa kvinnor, men misslyckade och destruktiva manskaraktärer som Ted i "En snäll kille" saknas inte heller.
I novellen "Stygging" hjälper först ett par en vän vars eget destruktiva förhållande har kraschat, för att sedan göra honom till sin sexslav och bryta ner honom psykiskt tills han är kapabel att döda. I "Nattlöparen" utsätter en hel flickklass i en skola i Kenya sin manlige skotske lärare för utstuderad och allt grymmare mobbning, och i "Sardinburken" uppfinner en flicka en till synes oskyldig lek för att till slut utkräva en blodig hämnd på sin fars nya sambo. I "Killen i poolen" är vänskapen mellan de tre unga kvinnorna Taylor, Lizzie och Kath genomsyrad av ambivalens, rivalitet och avundsjuka som kulminerar under den möhippa som Kath ordnar åt Taylor. Där finns också en manlig före detta mjukporrfilmstjärna som nu är beredd att sälja resterna av sin forna popularitet för en billig peng.
Kristen Roupenian verkar vilja borra djupt i det mänskliga psyket, och i detta är hon ofta ganska skicklig, men samlingen som helhet blir tämligen endimensionell eftersom hon endast är intresserad av människans svaga och onda sidor.
Ett undantag är novellen "Tändstickssyndromet", som först tycks handla om en psykos hos den kvinnliga huvudpersonen men plötsligt överskrider gränsen till det övernaturliga. Skillnaden mellan verklighet och inbillning suddas på så vis ut, samtidigt som skräckeffekten maximeras. I "Spegeln, spannen och det gamla lårbenet" samt "Är du rädd?" anas inspiration från både gamla folksagor och klassiska gotiska berättelser. Ändå gränsar båda an till pekoral.
I sin helhet gör samlingen mig besviken; novellerna är skickligt skrivna men i grunden rätt ytliga, vid första anblicken originella men som helhet tämligen slätstrukna, tematiskt rätt enhetliga men ändå ganska spretiga. En omskriven debut förvisso, men förmodligen ingen blivande klassiker.