Ibland händer det att jag, som operakritiker, blir tillfrågad av någon bekant att jag ska lära dem att tycka om opera. Det är en omöjlig uppgift, eftersom opera fordrar att man stänger ner allt som är rationellt och förnuftigt. Man kan med andra ord inte "plugga" sig till att tycka om opera, utan man ska förbehållslöst öppna upp acceptansen för en konstform som i det mesta är alldeles befängd – de sjunger för sjutton ut dialogen! Alltså raka motsatsen till det oförtjänta rykte operan fått som svårtillgänglig och intellektuell.
Det är utifrån en liknande ståndpunkt som Nicholas Ringskog Ferrada-Noli har skrivit sin guidebok till operan "Dröm och skådespel" – en systerbok till "Den andra musiken" (2017) som introducerar läsaren till den klassiska musiken. "Varför ska man bry sig om opera?" frågar han retoriskt i inledningen. Jo, för att opera som konstform har en dubbelhet som gör den magnifik. Den är känslosam och underhållande samtidigt som den gör magnifika konstnärliga anspråk – den är både dröm och skådespel.
Boken är uppdelad i tre akter plus ett förord (ouvertyr) samt ett efterspel. I del ett introducerar Ringskog Ferrada-Noli vad han anser är operakonstens fyra element: det musikaliska, litterära, visuella respektive fysiska. Genomgående hänvisas läsaren till olika musikexempel som man kan lyssna på i en spellista som finns på Spotify. Det är en vällovlig idé, i synnerhet i bokens andra del som ger en översikt av operahistorien, från renässansen till nutid. Som operanyfiken läsare kan man få en idé om hur såväl barocken som modern expressionistisk opera låter.
Det blir visserligen rapsodiska nedslag i musikhistorien, men som sagt, idén med ett slags interaktivt lyssnande är inte dum. Bäst kommer det till sin rätt i bokens tredje akt i vilken Ringskog Ferrada-Noli ger fördjupade introduktioner till tio favoritverk. Det är också här som författarens egen passion för konstformen kommer fram tydligast. Här resonerar han utifrån sig själv som musikälskare, språket vässas och analyserna är mer självständiga och underbyggda.
Ringskog Ferrada-Nolis i allmänhet lättillgängliga språk låter mestadels som ett förtroligt snack med en snäll storebror. Det pratiga tilltalet skapar dock paradoxalt nog en onödig distans till läsaren; som om han pratar till läsaren utifrån en upphöjd position. Ibland uttrycker han sig också lite väl kategoriskt. Camille Saint-Saëns kallas för en "konservativ torrboll" utan några argument och första akten i Wagners "Siegfried" sammanfattas med ett "Snark". Den snälle storebrorsan som ledsagar en genom operahistorien blir plötsligt auktoritär och förvägrar läsaren att bilda sina egna värderande slutsatser.
Jag undrar om jag, som upptäckte och förälskade mig i operan när jag var en bra bit över 20 år gammal, hade uppskattat att få den här boken i handen. Som en generell översikt av operahistoriens viktigaste hits, med lättillgängliga lyssningsexempel och allt, hade den varit omistlig. Min största invändning är att boken, med sitt tilltal och sin grundläggande frågeställning, på förhand reproducerar operakonstens oförtjänta position i en dikotomi gentemot andra konstformer som inte uppfattas som lika "svåra". Det raserar en del av grundpremissen att opera är till syvende och sist handlar om att vara människa.