Boken, som nu har översatts till svenska, är en av tre om kärlekens smärta som Elena Ferrante skrev innan hon drog världens blickar till sig med Neapelkvartetten om Lila och Elena. Trilogins första två delar ”Plågsam kärlek” och ”Dagar av ensamhet” finns redan på svenska. Kärleken och modersrollen slår kvinnor i bitar i dessa tre böcker medan karriärsuget sliter i dem. Och likväl knäcks de inte.
I ”Skuggan av en dotter ” handlar det om Leda, elegant universitetslärare som svek sina små döttrar i tre år, därför att hon inte stod ut längre utan bara stack mot karriär och förälskelse. Hon vände sin mor och hela sin Neapelsläkt ryggen, därför att deras vulgaritet äcklade henne.
Nu sitter hon på sin ensamma semester på en badort i Syditalien, denna snart 50-åriga frånskilda kvinna, som motvilligt har sett männens blickar vändas från henne till hennes två tonårsdöttrar, vars karriär blivit måttlig och vars döttrar lever med pappan i Kanada.
En neapolitansk storfamilj, lika vulgär som Ledas egen, översvämmar en dag stranden där hon solar. Bland dem finns en ung och utmattad mamma, Nina, med sin lilla flicka. Nina imponeras av Leda, som nämnt hur hon lämnade man och barn. Nina är nära att göra som hon, men ångrar sig i raseri sedan Leda visat sitt rätta ansikte. Allt med en dockas hjälp.
Dockor tycks viktiga för Ferrante. En docka nedslängd i en källarglugg är utgångspunkt för böckerna om Lila och Elena och i ”Skuggan av en dotter” spelar två olika dockor avgörande roller.
Leda ser Nina och dotterns samspel kring flickans docka, retar sig på dem och stoppar spontant dockan i sin väska när tillfälle ges. Följden blir att barnet gråter och gråter och driver mamman mot flyktpunkten. Först då lämnar Leda tillbaka dockan, alldeles för sent men ändå i exakt rätt ögonblick. Gud så skicklig hon är, Ferrante!
Elena Ferrantes text dånar av undertryckt frustration. Rått, naket och utan omskrivningar låter hon Leda visa fram sina tillkortakommanden mot barnen och sin avundsjuka på mannens yrkeskarriär. Och tillstå att ingenting blev bättre för att hon lämnade sina ungar.
Där Ferrante i Neapelkvartetten koncentrerar sig på yttre skeenden går hon i ”Skuggan av en dotter” in under huden på sin huvudperson. Ångestriden mitt i överlägsenheten, utsatt trots sin utvaldhet, blir Leda till ingen, fram till det ögonblick då hennes döttrar via en mobiltelefon undrar om hon lever.