En gammal dam, Majvor Andersson, öppnar inte när det ringer på dörren. Vad är det hon gör som är så hemligt? Den döda kaninen och de nackade hönorna som ligger på bordet och inälvorna i en balja tycks vara slaktade för en annan anledning än födans.
Magnus Dahlströms nya roman “Hemman” är full av antydningar och halvt beskrivna handlingar ur vilka viktiga omständigheter utelämnas. Det kanske ändå står utskrivet någonstans att djuren på bordet ingår i någon slags ritual, kanske står det att de har med de förestående katastroferna att göra. Det är lätt att gå vilse i texten. Dahlström berättar alltid aningen mindre än nödvändigt.
Handlingen utspelar sig på en ö, förbindelsen dit går via en vägfärja. Det börjar med att två, för skepparn okända, lite mystiska människor, är på väg att köra ombord. De är främlingar som träder in i en väl avgränsad miljö där alla känner varandra. Det antyder något. En lite filmisk scen: några dunkla gestalter anländer till en trakt, det är ofta en bild för att något omvälvande kommer att ske. Inte sällan en uppgörelse som slutar med mord.
Men min teori om den här romanen är att det är en beskrivning av verkligheten, med all dess tillräckliga inneboende dramatik och mystik. Det där att vi människor skapar historier i vilka vi renodlar ondskan och lägger den långt ifrån oss är inte Dahlströms sätt att se och berätta. Dramatiken uppstår inte, hos honom, med hjälp av att en främmande ondska kommer på besök. Det mörka, i hans berättelser, finns i alla och det är tillfälligheter som utlöser det. I "Hemman" sker bland annat ett dråp – de två främlingarna är inte förövarna, det sker i ett sovrum, av en alldaglig orsak utan förståelse för konsekvensen. Och det finns fler omvälvande händelser i romanen.
Kritiker har kallat Dahlström för en utforskare av det mänskliga psyket. Och det är en träffande beskrivning. Han skriver inte sällan om våldet. Om än på olika sätt. Jämför man "Hemman" med två av Dahlströms tidigare verk, romanen “Fyr” (1987) och pjäsen “Järnbörd” (1990) är det annorlunda, men ändå växer texterna på samma träd, det är bara olika grenar.
"Hemman" utspelar sig på 1950- eller 60-talet. Saaben som Dahlström beskriver i början av romanen har delad framruta. Sådana tillverkades mellan 1947-1957. Berättelsen inbegriper de bondgårdar och torp som ligger spridda över ön. Några av människorna korsar varandras spår. "Hemman" är skriven med ett konkret språk. Den tar vara på mörkret, kylan, vätan, dimma och skogen. Vissa stycken smakar mylla, både för läsaren och för den som råkar bli utsatt. Varje kapitel inleds med namn. Till exempel Georg Bergström och Dagmar Bergström eller Anton Nilsson och Alma Nilsson. Det är svenskt: bondköken, trasmattorna, ladugårdarna, traktorerna och djuren – Dahlström har ett skarpt öga för detaljer och allt brer ut sig som november över sidorna. Det som skiljer ut Dahlströms berättelse om det svenska är att den inte brukar berättas. Den är något de flesta helst kanske glömmer, en del tror det onda alltid kommer utifrån. Så också några av människorna i berättelsen. Men främlingarna här är fångade i ett annat narrativ än det banala.
Det är en tung, lite mer experimenterande berättelse än den förra romanen “Psykodrama” (2014) som fick många fina lovord. Men stilen känns igen. Man kan, om man spekulerar, kanske finna en koppling till kvinnan i "Psykodrama". Det är ett mycket löst samband i så fall. Men Dahlströms böcker är nära förbundna. De utgör sammantaget ett av de mest intressanta svenska författarskapen just nu.