I riksdagshuset kunde man ströva fritt utan att någon krävde en på legitimation och likadant var det i kanslihuset. Det var bara att kliva in och knacka på dörren till det statsråd man ville träffa. Så var det under mina tidiga år som journalist, på 1960-talet.
På det sättet har terroristerna oavsett deras ofta helt motsatta syften varit ytterligt framgångsrika. Överallt i världen har man byggt allt högre murar kring det man trott vara terroristernas favoritmål. Det kan vara mäktiga män och kvinnor eller helt vanliga köpcentra för att inte tala om flygresor.
Kostnaderna för detta övervakningssamhälle är naturligtvis enorma, dess inverkan på vardagslivet är svårmätbar men antagligen mera omfattande än vi inser.
Vi vänjer oss alltmer till att leva under hot från terrorister. Och istället för att kräva mer av öppenhet vill de flesta ha mer kontroll för att kunna känna sig trygga.
Under mina år på Östgöta Correspondenten på 1990-talet var det självklart att tidningshuset skulle vara vidöppet för alla som ville prata med någon medarbetare. Idag slipper ingen in där som inte klart kan redogöra för sitt ärende och har gjort upp om att träffa en bestämd person. Likadant är det på andra tidningar.
Men sina egentliga mål har terroristerna aldrig uppnått. Usama bin Laden var skrämmande framgångsrik i sitt attentat mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington. Inget annat terrordåd har krävt tillnärmelsevis lika många dödsoffer.
Attentaten kan också ses som början på det kaos som idag råder i större delen av Mellanöstern. Men det var knappast detta som var Al Qaidas mål.
Hur tänker terroristerna? Detta har Anna-Lena Lodenius, journalist och forskare som i årtionden sysselsatt sig med att undersöka och belysa politisk extremism försökt få klarhet i med sin bok ”Vi måste förbereda oss på död”.
Hon tar där upp terrorhändelser och terrorgrupper med helt skilda ideologier för att se om det finns några likheter i deras tänkande.
Och ja, det finns ibland likheter. Men de är inte tillräckligt entydiga för att man ska kunna tala om ett mönster.
Idag förknippar vi terrorn framförallt med islamistiska extremister.
Men det var inte länge sedan som terrorister drevs av en vilja att störta det kapitalistiska samhället och införa socialism. Lite förvånande är det därför att Lodenius varken tar upp Italiens Röda brigader eller Tysklands Baader-Meinhof.
Bägge dessa grupper gav sig på några av samhällets mäktigaste med teorin att svaret på deras illdåd skulle bli ett extremt förtryck som i sin tur skulle få folket att resa sig i en revolution.
Så gick det nu inte och dessa terror-rörelser har helt dött ut och inte fått några efterföljare.
De flesta terrorgrupper har hoppats att deras aktioner ska bli början på en folkresning. De har sett sig själva som förtrupper i ett krig.
Om oskyldiga människor kommit i vägen för deras bomber eller andra vapen har detta ursäktats med att i krig går det inte att undvika civila offer.
Så är det inte med islamisternas terrordåd. De är tvärtom helt inriktade på vanliga människor i syfte att skapa rädsla och kaos.
Anna-Lena Lodenius tar upp två exempel på islamistisk terror. Hennes första fall gäller attacken mot Londons tunnelbana 2005 (och mot en buss eftersom en av terroristerna misslyckats i T-banan). Alla de inblandade terroristerna dog tillsammans med sina offer efter de bombexplosioner som de orsakat.
Det har gjort det svårt att få någon klarhet i vad som drev dem till dåd som samtidigt blev till kollektivt självmord. Men mera entydigt än i andra islamistiska dåd verkar det denna gång verkligen ha varit en religiös övertygelse som drev terroristerna, inte personliga hämndmotiv.
Så förefaller det knappast ha varit med lastbilsdåden i Nice och Stockholm. Bakom de dåden verkar snarare ligga personligt missnöje som fått en vackrare dräkt av att utge sig för att vara religiöst drivna.
Och vad var det meningsfulla i de nazistiska mord på invandrare som gjordes av en grupp i Tyskland? De nazistiska terroristerna brydde sig inte ens om att ta på sig ansvaret för dåden som därför länge troddes bero på inbördes strider i invandragrupperna.
Timothy McVeigh som svarade för det värsta inhemska terrordådet i USA, bomben i Oklahoma City, verkar helt och hållet ha drivits av privata hämndkänslor.
En grekisk terrorgrupp som Lodenius berättar om verkar ha övergett sin ideologiska fernissa och blivit ett mera renodlat kriminellt gäng.
Det är svårt att upptäcka en röd tråd i allt detta. Men helt säkert är att tidsandan idag är en helt annan än den var på 50-talet och början av 60-talet. Vad nu det betyder.