I fanatikernas tid

"Hur man botar en fanatiker" har fått en uppföljare i "Kära fanatiker". Amos Oz skriver begripligt om vår tids korkade nationalism, skriver Jan-Olov Nyström.

Amos Oz är en israelisk författare och samhällsdebattör. Hans bok "Hur man botar en fanatiker" (2006) är en modern klassiker.

Amos Oz är en israelisk författare och samhällsdebattör. Hans bok "Hur man botar en fanatiker" (2006) är en modern klassiker.

Foto: JESSICA GOW

Bokrecension2018-10-23 07:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Kan någonting så lågmält resonerande som Amos Oz ”Kära fanatiker” höras i samtidsdånet runt konflikten Israel-Palestina? Det som i vår tid får inskott av nygammal nazism och repetitivt judehat. All denna nationalism, denna vilda flykt från förnuftet av dogmatiker, bosättare, terrorister och nationalister bemöter Oz skarpt överseende, till och med humoristiskt med dessa tre essäer – en slags uppföljning till hans moderna klassiker ”Hur man botar en fanatiker” (2006).

Vi har oändligt mycket att lära av hans metod. Särskilt i en tid när politiken nästan enbart handlar om vem som tar vem i en ointresserat balanserande parlamentarism. Oz envisas med att tala begripligt, om judendomen och dess eviga diskussion, dess pendel mellan lag och argument, som också är vårt dilemma. Politiska åtgärder, gemensamma överenskommelser om det mest rimliga ersätts allt oftare av juridik och tron på absoluta lösningar. I stället borde vi i Oz spår sätta oss ner och prata. Bort från de enkla lösningarnas fanatism, bort från tanken att exempelvis fördriva alla araber eftersom bästa sättet att åtgärda deras brist på demokrati måste bemötas med motsvarande brist.

Dumhet bemöts bäst med vishet, skriver Oz, och länkar judendom till det bästa i mänsklighetens arv; den utdragna humanismens tålamod. ”Mitt framför ögonen på oss håller just nu de olika varianterna av den ’europeiska’ fanatismen på att utradera de österländska judarnas måttfullhet." Detta sagt apropå vilka traditioner som tar sig tolkningsföreträdet i Israel; även där skymningsmörker, dumarvet av europeisk nationalism appliceras på en labil sprängladdning i tron att den därmed desarmeras.

Världen borde samsas kring Oz övergripande diskussion, men icke. Vi ser behovet av överskridande inom politik, ekonomi, rättvisa – men vi agerar i motsatt riktning, genom utestängning, förnekelse, genom att attackera de fattiga och förfölja främlingen. Den israeliska diskussionen är också vår, bara så mycket mer aggregerad. Trots sin omöjlighet (två stater eller en, storarabiskt eller storisraeliskt?) är Oz hoppfull. Rakt igenom historiens monumentala murar går ibland sprickorna, diskussionerna och lösningarna öppnar sig. I de sprickorna lever, ursäkta schablonen, faktiskt hoppet.

Staten Israel föddes i ett blandäktenskap, skriver Oz. Ett äktenskap bestående av kontrasterande parter, just därför så avskytt av renhetens förkunnare, religiösa eller profana. Just nu ska Sion återuppväckas med hjälp av ”ett stort slagträ”, områdets starkaste militärmakt och en allt mer korkad nationalism. Den bedrägliga styrkan jämnar vägen för de nya folkmorden, de nya förskingringarna. Ungefär en tredjedel av Västbankens territorium har stulits från palestinierna och stölderna fortsätter. Den ekvationen har en svår lösning men den har också en mycket obehaglig lösning.

Oz har en kortfattad slutsats som också är ofrånkomlig: ”Min sionistiska utgångspunkt har under årtionden varit enkel: Vi är inte ensamma i det här landet. Vi är inte ensamma i Jerusalem. Samma sak säger jag till mina palestinska vänner: Ni är inte ensamma i det här landet.”

”Hur man botar en fanatiker” delas tydligen ut till Sveriges gymnasieskolor varje år. Förhoppningsvis ger det resultat. Kanske borde även denna bok följa med? Sällskapet med Amos Oz gör ju världen något mer uthärdlig i fanatikernas tid.

Litteratur

Amos Oz

Kära fanatiker – Tre tankar

Övers. Natalie Lantz

Wahlström & Widstrand