Fredagen 28 februari 1986 klockan 23.21… Statsminister Olof Palme skjuts ihjäl på öppen gata i Stockholm, i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan, mitt framför ögonen på sin hustru Lisbet Palme. En man (möjligen Christer Pettersson) springer därifrån. Några få vittnen finns, i bilar och längs flyktvägen.
Trodde jag. Tills jag läst Anna Hages starka berättelse och inser att fler var där. Fler var med.
Anna Hage är 17 år den kvällen, hon sitter i en bil med kompisar på väg hem från bio – precis som Palme som promenerar längs Sveavägen med sin hustru. Tonåringarna har sett ”48 timmar” med Eddie Murphy, makarna Palme har sett ”Bröderna Mozart”.
Anna, som pluggar till undersköterska, ser något hända och handlar instinktivt, hoppar ur bilen, rusar fram till mannen och kvinnan (hon ser först inte vilka det är) och försöker förtvivlat ge hjärtmassage medan en okänd ung man ger konstgjord andning. Palmes hjärta har redan stannat, det är blod överallt, Lisbet Palme är i upplösningstillstånd och försöker knuffa bort Anna, som ser ryggen på en man som springer iväg mot Tunnelgatan, men inget ansikte. Allt går blixtsnabbt, allt är panik och efteråt har hon statsministerns intorkade blod på hela sig.
Och hon är alltså 17 år. Sjutton.
Det som följer är ingen vacker läsning. Så här uppfattar Anna det: Ingen tar hand om henne. Ingen lägger en filt om henne och ber henne berätta sin historia från början till slut. Polisen vill ha fragment, såg hon mördaren? Hur lång var han? De två rättegångarna i tingsrätten och hovrätten är inte bättre.
Såg hon Palme falla, eller att han fallit. Nå! Vad såg hon. Exakt hur många sekunder tog det? Hur många meter var det? Hon är kallad som försvarsvittne (hon ska visa att Lisbet Palme var förvirrad, fast det förstår hon först senare) men Christer Petterssons advokat pratar inte med henne före rättegången. Hon har aldrig varit på en rättegång förut, ingen förklarar hur det ska gå till.
Hon får inget sammanhang, ingen helhet.
Åklagaren ifrågasätter allt hon säger och märker ord – det är rent plågsamt att läsa utskriften av hans förhör i tingsrätten. Man förstår in i märgen att denna tonåring känner det som om hon var brottslingen – inte den som försökte rädda liv. Samtidigt noterar hon silkesvantarna som tas fram när det gäller änkan.
Traumat slutar alltså inte på mordnatten, det fortsätter i flera år medan rättegångarna pågår. Anna upplever heller inte att hon har några andra vuxna omkring sig som träder in. Efter det slår Anna igen dörren om sina upplevelser och fortsätter sitt liv. Men… så lätt går det inte. Hon begränsas och vissa situationer, som anställningsintervjuer, ger henne svår ångest.
Till sist inser hon vad hon måste göra – gå i terapi och försiktigt öppna den där kassaskåpsdörren mot det förflutna.
Boken varvar minnena med samtalen hos terapeuten Ingrid. Sakta går Anna framåt. Hon får träffa advokaten Claes Borgström (Ekots expertkommentator) som förklarar vad som hände under rättegångarna, varför åklagaren måste ifrågasätta vittnen. Äntligen!
Självklart borde hon också fått vittnesstöd.
Det är oupphörligt intressant att ta del av Annas resa – i varje fall om man är nyfiken på psykologi, människans längtan efter helhet och en traumatiserad persons rätt till sin egen berättelse. Hela berättelsen.
Här handlar det om en enda tonåring som hamnar i en akut situation, men det är lätt att applicera hennes upplevelser på flyktingar, anhöriga i vården, personer som varit svårt sjuka, som råkat ut för brott eller olyckor. Man måste få berätta sin egen historia.
Om du däremot letar efter ännu en teori om vem som sköt Palme blir du nog uttråkad av alla detaljer och omtag i läkningsprocessen.
Själv läser jag denna välskrivna berättelse med största intresse, medförfattaren Ana Udovic har gjort ett mycket gott jobb. Och jag blir riktigt förbannad – så otroligt illa och nedlåtande ett ungt vittne kunde hanteras. Låt vara att det var kaos på mordnatten, men det fanns ju gott om tid att göra om och göra rätt senare. Och jag både hoppas och tror att Rättssverige kommit mycket längre när det gäller målsägandebiträden och vittnesstöd.
Men var rättssamhällets hårda stil kanske ändå nödvändig i ett så exceptionellt fall?
Svaret är nej: Det funkade inte, Palmemordet är fortfarande, efter 31 år, olöst.
Det Anna Hage gör nu är att äntligen ta makten över sin egen historia och berätta den. Och jag är gärna med i hennes upprättelse, som en av dem som tar emot.