Det har länge saknats en bok om muslimsk idéhistoria på svenska. Därför är Ronny Ambjörnssons och Mohammad Fazlhashemis ”Visdomens hus: Muslimska idévärldar 600-2000” särskilt välkommen.
Här behandlas islams tanketradition från Muhammeds tid fram till våra dagar. För att förstå samtidens terrorism och islamistiska rörelser måste man ha insikt i islams historia.
Första delen av ”Visdomens hus” tar upp idéströmningar under den förislamiska tiden. Den blir en snabbkurs om möjliga influenser som med fördel kunnat utgå.
Det räcker att veta att Muhammed tog intryck av Bibeln och att muslimska lärde förde vidare det grekiska tänkandet i Visdomens hus i Bagdad som under nästan 400 år var ett centrum för muslimsk kultur.
Här gjordes översättningar till arabiska av antik filosofi och vetenskap.
Det blev länken till västerländsk medeltid. Utan Visdomens hus skulle det antika arvet kanske gått förlorat.
Andra delen av ”Visdomens hus” handlar om islams uppkomst och expansion under perioden 600-700.
Det är en historia som till stora delar redan är känd och Ambjörnsson och Fazlhashemi lägger inte mycket nytt till den. Här återges Muhammeds liv och budskap, liksom det första muslimska samhället i Medina och uppkomsten av sharia, den muslimska lagen.
De rättslärda kom senare att få stort inflytande med tanke på att det var de som tolkade och tillämpade sharia.
En kontroversiell fråga blev förhållandet mellan förnuft och uppenbarelse, vilket präglat muslimsk idéhistoria fram till våra dagar.
Eftersom fokus ligger på tanketraditionen i ”Visdomens hus”, ägnas mest utrymme åt kulturlivet mellan 600-1200.
Det var den muslimska kulturens guldålder då många berömda tänkare och vetenskapsmän var verksamma. Den muslimska kulturen var en stadskultur med städer som Alexandria, Damaskus och Bagdad. Hovlivet lockade till sig vetenskapsmän, musiker, poeter, filosofer från alla delar av kalifatet.
Det hinduistiska decimalsystemet började användas av vetenskapsmän som al-Khwarizmi (d. 850). Han skrev även en bok om algebra.
I Visdomens hus studerade man astronomi, geografi, medicin, optik. Det var ett tidigt exempel på big science, ett vetenskapligt lagarbete.
Högst i kurs stod filosofin. Från 800 och framåt framträdde en mängd muslimska filosofer.
Ett namn var al-Ghazali (d. 1111) som övergav filosofin och blev mystiker eller sufi. Sufismen, islams mystiska lära, hade spritts över hela den muslimska världen.
På 1100-talet bildades ordnar som fungerade som ett slags koster. Den sufiska mystiken systematiserades av bland andra Ibn Arabi (d. 1240) kallad ”den störste av schejker”, det vill säga sufimästare.
Ibn Arabi var också poet men det nämner inte Ambjörnsson och Fazlhashemi. Däremot nämner de två av den sufiska poesin främsta namn: Omar Khayyam och Rumi.
Den muslimska idéhistorien från 1200 till modern tid är relativt okänd och därför är de kapitel i ”Visdomens hus” som behandlar denna epok speciellt intressanta. Mongolinvasionen på 1200- och 1300-talen innebar inte slutet för den muslimska civilisationen utan början på en period av kulturell mångfald.
Fritänkare som Hafez och Sa’di kritiserade både religiösa och världsliga ledare. Det inledde en tradition av antiauktoritärt tänkande. Med Suhrawardi (d. 1191) gjorde mystiken inträde i filosofin.
Teologen Ibn Taymiyya (d. 1328) förespråkade återvändandet till renlärig islam baserad på uppenbarelsen i polemik mot filosofi och rationalistisk teologi. Hans tänkande kom att påverka politisk islam på 1900-talet och drömmen om en islamisk stat.
Ett brott i den muslimska idéhistorien skedde vid mötet med den europeiska moderniteten då man tog intryck av idéer om demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter. Det ledde till behovet av nytolkningar av islam och sharia, bland annat ur ett feministiskt perspektiv.
Enligt den samtida iranske filosofen Soroush finns det en massa skräp i den muslimska idétraditionen som måste rensas bort. Kanske behövs en upplysningsperiod då religion och tänkande skiljs åt, så som skett i Väst.
Kanske är sekularisering det enda sättet att förnya det muslimska tänkandet. Det menar den iranske rättslärde Mohsen Kadivar.
En utveckling i den riktningen är it-teknologin och demokratiseringen av åsiktsbildningen i muslimska länder.
Den brännande frågan blir då om det är möjligt att samtidigt vara muslim och en modern människa.
Det är en ödesfråga för islams framtid.