Efter elva år återvänder Mirja Unge till prosan med en mörk, hård berättelse om 15-åriga Tove. Stilen är omisskännlig. Unges språk är ett av de mer särpräglade i samtidslitteraturen.
Man kunde nästan tro att romanen vore skriven som ett litterärt svar på Metoo-diskussionen. Ett genomgående tema är unga flickors utsatthet i skolmiljö.
Så är det nu inte, men onekligen knyter den väl an till den stora pågående debatten. Lite paradoxalt kanske, eftersom Unges roman å andra sidan har en tidlös prägel.
Den utspelar sig i en mindre, svensk ort. Miljön är laddad och speciell. I omgivningarna finns något slags hem för ”dårarna”. Runt omkring finns verkstäder där de arbetar. Traktorer rör sig över åkrarna, någon tar sig fram med häst och vagn. Udda existenser befolkar orten.
Tidsmarkörerna är frånvarande, med ett tydligt undantag. Berättelsen refererar återkommande till Kuwaitkriget och tilldrar sig alltså i början av 1990-talet.
Skolan och hemmet är de två polerna i Toves värld – ungefär lika motbjudande båda två. Hemma finns den nattarbetande pappan och den några år äldre systern som återvänt. Pappan håller mest till nere i källaren, och går till ständiga verbala attacker mot systrarna. Mellan Tove och systern finns ett stort avstånd. Under tidigare år har Tove utnyttjats fysiskt, framgår av förbiflimrande minnesbilder. Systerskapet och familjebanden är som i en grotesk spegelbild.
I skolan härskar mobbarna: Sigge, Matti, Ante, Sam. Offren är svårt utsatta – många scener är plågsam läsning.
För tjejerna är övergreppen av sexuellt slag. Det kusliga är att allt framstår som självklart, som ett givet faktum i tillvaron. Försöken att värja sin kropp är dömda att misslyckas. Tove:
”Jag försöker resa mitt huvud ur sängen och bära det upprätt genom dagen. Jag rustar min kropp för det som ska komma och drar på mig min svarta ylletröja som går till knäna.
Du har samma tröja jämt, säger syrran.
Om jag skulle säga vad min kropp har framför sig idag vad dom gör med den. Jag har inga ord för det ens händerna är bara där och pinnarna slagen och nypen varje dag är dom där.”
Mirja Unges på samma gång talspråkliga och poetiskt laddade stil kopplar ett starkt grepp om läsaren. Språk och innehåll bildar en perfekt förening och bygger upp ett eget litterärt universum.
Till suggestionen bidrar den mardrömslika känslan av tillvarons gränslöshet. Ett förtryck kan bygga på hierarkier och regler. Här gäller motsatsen. Lärarna förmår inte vara lärare, föräldrarna inte föräldrar. Ett citat igen:
”Det ska bli nån rättegång med klassläraren nu förresten så han är avstängd, säger jag.
Farsan hissar upp sina långkalsonger och rör i havregrynsgröten med träsleven.
För han har varit i säng med den där fjortonåriga eleven Alva, säger jag.
Ja fy fan för att vara lärare, säger farsan.”
Gränslösheten gäller också platserna. Skolan, hemmet, pizzerian, rummen med spritfesterna – de är av samma art i Unges värld. Ingen plats är fredad.
Den som äger fasta konturer är Tove. Det finns en kraft i hennes gestalt som gör läsningen till mer än den helvetesvandring som ovanstående kanske ger intryck av.
Bäst kommer jag att minnas bokens sista sidor. Att i en scen som är så sjaskig och bedrövlig lyckas förmedla en närhet, trasig och grov i kanterna, men inte desto mindre vacker och gripande, är förunnat endast verkligt skickliga författare.