"Jag har någonting i reserv, men denna rest – som är mer privat – vill jag helst inte ta med. Jag vill inte råka illa ut. Kanske någon gång... Senare."
I förordet till en tidig utgåva av Witold Gombrowicz "Dagboken 1–3" antyder författaren att det finns biografiska anteckningar dolda från världens blick. Dessa anteckningar, som skulle nå en bredare läsekrets först 2014, var till skillnad från de essäistiska texterna i "Dagboken" av betydligt mer personlig karaktär. Här skapade den polske författaren, från studenten 1922 fram till sin död 1969, en minnesspaljé varpå det litterära arbetet kunde växa.
Efter Gombrowicz död föll det på hans änka, Rita Gombrowicz, att ta itu med denna privata dagbok, "Kronos" kallad. I ett förord beskriver hon sin vånda inför uppgiften. Anteckningarna från den franska kuststaden Vence, där paret levde under de sista åren av Gombrowicz liv, blottar henne till den grad att hon tvekar inför att ta med dem. Ska hon invänta utgivningen till efter sin egen död? Bör alltför utelämnande passager strykas? "Var fanns hans poetblick?", frågar hon sig angående den röst som talar i "Kronos".
Efter noga övervägande beslutar hon sig för att "Kronos" trots allt måste ges ut, och då utan strykningar (sådana lösningar får henne att tänka på kommunistisk censur). Resultatet, som nu kommer på svenska i Irena Grönbergs översättning, är en rikt kommenterad utgåva där dagbokens korthuggna fraser sätts i en större kontext. Parallellt ger Bonniers ut "Dagboken 1–3" i nyutgåva, lämpligt eftersom de två böckerna tjänar på att läsas i ljuset av varandra.
Poetblicken saknas ofta, det är sant. Den polemiska tonen känns igen, men i kontrast mot de vindlande passagerna i "Dagboken" består "Kronos" till stor del av kortfattade noteringar: "Hemkomst till Polen = Wsola. Zakopane – fröknarna Szczuka" (år 1928). Sådana ur sitt sammanhang ryckta detaljer är förstås svårtydda. Lyckligtvis har materialet getts en rik notapparat där varje bekantskap, utflykt och möte får sin förklaring. Magnus Berghs efterord ger vidare fördjupning i hur dagböckerna kan tänkas relatera till varandra.
Först kring 1952, den tid varvid dagböckerna tar sin utgångspunkt, ges åren skarpare konturer. Läsaren möter en författare som försöker göra det bästa av en svår situation, försatt i såväl ekonomiska som kroppsliga bekymmer under sin långa exil i Latinamerika. I en imponerande uppräkning av somatiska besvär noteras återkommande smärtor i såväl lever som hals, hjärta och blindtarm. Gombrowicz drabbas av eksem och kvisslor, får tandproblem och prövar en rad läkemedel. Det börjas och slutas röka. När kroppen tycks hålla ihop är det i stället nerverna som sviktar.
Med början 1956 avslutar Gombrowicz varje år med ett slags bokslut över livets centrala aspekter: ekonomin, erotiken, hälsan och litteraturen. I den sista kategorin behandlas den publicistiska historiken kring "Ferdydurke" och den stora översättningsapparat som omgärdade romanen i Argentina. Här kan man följa arbetet med "Trans-Atlantic" och "Pornografi", och i bakgrunden skymtar hur "Dagboken" kapitelvis publiceras i Paristidskriften Kultura. Korrespondensen med den gamla världens litteraturscen är noggrant återgiven (att notera är bråket med den svenske översättaren Bertil Bodén).
Att Gombrowicz skrämdes av hur "Kronos" skulle tas emot lär inte minst ha att göra med att han här är betydligt mer öppen kring sin bisexualitet än på andra håll. Kärleksmötena är många, såväl med kvinnor som med män, om än inlindade i ambivalenta formuleringar. Att många av dem utspelar sig i Buenos Aires hamnkvarter Retiro förklarar mer försiktiga passager i den litterära dagboken: "Jag kunde inte säga allt. Jag kunde inte blotta den nattomhöljda trakt inom mig som jag kallade 'Retiro'."
Vad var det då med Rita och Witold i Vence? Det handlar en hel del om gräl, inte så mycket om ömhet. Efter ett par år insjuknar Gombrowicz.
Man förstår således Ritas förbehåll. Men är det inte en vacker kärlekshandling trots allt – kanske vackrare än om beskrivningen av deras relation varit mer ömsint? – att hon ställd inför ett sådant svalt porträtt av sitt äktenskap först vill beskära, sedan vädra ut och visa upp? I konflikt med sig själv väljer hon slutligen ogenerad generositet, och öppnar därmed portarna något vidare till ett av förra seklets mest livaktiga – och mytomspunna – författarskap.