Boken tar vid där hans bästsäljande ”Homo Deus” slutade, nämligen i resonemangen om den liberala berättelsens kris och om hur världen påverkas av den fjärde industriella revolutionen, där artificiell intelligens och biologi knyts allt närmare varandra. På sitt typiskt pedagogiska och lättöverskådliga vis lägger Harari upp sin dialog med läsaren som en serie frågeställningar som gradvis vecklas ut och som alla visar sig vara tätt sammanlänkade.
Av 1900-talets stora berättelser – imperialismen, fascismen, kommunismen och liberalismen – har just den liberala avgått med seger. Detta bland annat tack vare sin tilltro till frihet och jämlikhet och sin förmåga att lära sig se bortom västerlandets intressen. Men det är också den sista gemensamma berättelsen vi än så länge har kvar, och kanske har vi förhastat tagit för givet att den var här för att stanna?
I en tid då en global ekonomisk kris har skakat om mångas liv i grunden, och när allt fler känner att den infoteknologiska utvecklingen har berövat dem makten över sina liv, minskar tilltron till den liberala berättelsen. Dessutom saknar den några lösningar på de problem, utmaningar och hot som hela mänskligheten i dag står inför, menar Harari.
Frågan blir därför vilka lösningar som återstår innan det allt knappare tidsutrymmet snart är slut. Just tanken på att mänsklighetens tid på Jorden, och kanske Jordens tid överhuvudtaget, snart är till ända, understryker det dystopiska i hans framställning.
Historia ägnar sig inte åt det förflutna utan åt pågående förändring, som Harari formulerade det i Sam Harris podd ”Waking up”. Sin tes trogen resonerar han i boken främst över en rad samtida företeelser och över vad dessa kan få för konsekvenser inom snar framtid beroende på hur politiker, stater och enskilda individer agerar nu. Han rör sig i ett brett spektrum av humaniora, samhällsfrågor, statistik, naturvetenskap och informationsteknik och har gedigna källhänvisningar till aktuell forskning.
Men Harari ger knappt några uttryckliga råd eller förslag på lösningar, förutom i den femte och sista delen som bär titeln ”Motståndskraft”. Ändå har en bok som denna naturligtvis alltid ett budskap och budskapet i sig kan läsas som en vägvisare.
Han talar gärna om hela mänskligheten och om arten Homo sapiens, och även om han vill växla mellan ett fågelperspektiv på världen och det individuella perspektivet så känns hans resonemang ibland alltför generella. Här finns reflektioner över vad som händer den dagen då artificiell intelligens har gjort oss överflödiga på arbetsmarknaden samt över hur våra känslomässiga reaktioner kan komma att styras med hjälp av algoritmer. Han resonerar också om nationalstaten och människors förmåga att bilda gemenskaper och om den kulturalism som nu tagit rasismens plats.
Två kapitel ägnas åt tro respektive sekularism, åt dogmer och behovet av självkritik. I kapitlet om invandring finns en tämligen originell tankegång kring den svåra frågan om kulturella skillnader. Han resonerar också kritiskt kring bilden av vår epok som historiens första ”post-sanningens tid”.
Hararis styrka ligger inte i att han säger någonting nytt, utan i att han ger nya synvinklar på välbekanta frågor. Men som atomfysikern Niels Bohr lär ha sagt en gång: ”Det är svårt att göra förutsägelser, särskilt förutsägelser om framtiden.” Det hindrar inte ständigt nya tänkare från att försöka.