Att läsa kulturjournalisten och Melloentusiasten Hanna Fahls glossiga bok "Melodifestivalen – från frack till folkfest" är att kastas in i den svenska schlagercentrifugen. I förorden berättar hon om känslan när hon för sju år sedan för första gången skickades för att bevaka tävlingen på plats: ”Upplevelsen var lika delar en riktigt bisarr feberdröm och att öppna dörrarna till Narnia.”
Men Fahl går betydligt längre tillbaka än sju år och slår an där allt började: de tidiga åren mellan 1958 och 1967 då tävlingen dras igång för att skapa sammanhållning efter kriget och ge Europa en gemensam identitet. Utvecklingen tar sig fram till den tävling vi känner idag och den kulturella dragkampen kring fenomenet Mello uppenbarar sig när tävlingen sätts i det historiska sammanhang som boken utgör. Finkultur mot fulkultur, kommersialism mot konstnärlighet, äkthet mot massproduktion – känns det igen?
Förutom politiska motiv och musikgenrer ryms här naturligtvis även kapitel som "Schlagerkläderna som gjorde avtryck" och "Frisyrerna vi minns". Och nog är det njutningsfullt att bläddra mellan svartvita foton på Lill Lindfors tappade kjol, heluppslag på Carolas gula dräkt från -83 och Charlotte Nilssons rosaglittrande segergest från Jerusalem -99. Och visst är det roligt att läsa om allt från Björn Skifs fallerande minne (när han både glömmer texten till "Det blir alltid värre framåt natten" i ESC -78 och missar att fånga Carola i mellanakten 2000) till kontroversiella låttexter ("Ska vi plocka körsbär i min trädgård" var ju inte riktigt lika rumsren som artisten Ann-Christine Bärnsten trodde -75). Men när sista bladet är vänt är det något som fattas: känslan som är tävlingens puls.
”Att bläddra i den här boken och mötas av alla ögonblicksbilder från schlagerhistorien – de tidiga åren, stela och svartvita som om hela tävlingen var klädd för frackmiddag, de sena åren, då tävlingen blivit en gräll folkfest – hoppas jag kan förmedla en bråkdel av den kärlek jag känner till Melodifestivalen som fenomen.” skriver Fahl.
Men den där kärleken – som jag också kan känna igen – tappas tyvärr bort bland kapiteluppdelningar och det rika bildmaterialet. Och alla de som på riktigt gör tävlingen till vad den är, som publiken, fansen, de nämns knappt alls. Spänningen, vinnarens glädjerus, förlorarens besvikelse och ländernas gemenskap får helt enkelt inte tillräckligt med luft bland den gedigna kronologiska genomgången.
Det hela landar i en riktigt snygg och småtrevlig coffee table-bok som nöjer sig med att glänta på de där dörrarna till Schlager-Narnia.