Per I. Gedins bok handlar om funktionalismens genombrott i Sverige efter Stockholmsutställningen 1930. Men den handlar också om Gregor Paulsson. Säger namnet er något? Han är huvudperson hos Gedin, som själv haft honom som lysande konstpedagog i Uppsala i mitten av 1900-talet. Paulsson drev tesen om ”vackrare vardagsvara”. Han trodde på massproduktion så att välfärden kunde nå den fattige. Men framför allt röjde han väg för det bostadsbyggande som fortfarande präglar våra samhällen. Stockholmsutställningen, som han initierade och ledde, var utgångspunkten.
Utan Paulsson skulle Sveriges stadsarkitektur inte blivit Europas modernaste. Bostadssociala utredningen (1933–1947), styrd av bland andra Gunnar Myrdal, jämnade marken för det nya. Det historiska gav man attan och förordade hänsynslöst rivande. I Stockholm strök bland annat bildhuggaren Sergels 1700-talsateljé med. Höghus och köpcentrum kom i dess ställe, allt präglat av funktionalismen, den nya stilen, initierad av den fransk-schweiziske arkitekten Le Corbusier, som satte ingenjören före arkitekten.
Att nyordningen, där ideologin var viktigare än stilen, skedde hand i hand med socialdemokraternas folkhemsbygge förklarar dess våldsamma genomslagskraft. Men ingen enda av de drivande arkitekterna och inte heller Gregor Paulsson bodde i hyreskasernerna. De hade villor med trädgårdar. Det ville också den vanlige svensken ha. Men ingen frågade svensken. I stället skulle han/hon formas till ”den nya människan”, lämpad för en ny tid. Gedin framhåller hur rasbiologi och fascism finns som underströmmar i funktionalismen.
Gedin noterar också hur tyst det varit om Gregor Paulsson kontra funktionalismen. Andlöst följer man nu hur han sätter fokus på mannen och ideologin som kom att forma gemene mans liv i Sverige. Också Frankrikes tystnad om Le Corbusiers samröre med nazismen får Gedin att reagera. 2015, vid en stor Le Corbusier-utställning i Paris sägs fortfarande intet ord om den store arkitektens roll i Vichyregimen.
Både Paulsson och riktningens ledande svenska arkitekter skulle komma att byta ståndpunkt. Men då hade de redan ”släppt anden ur flaskan” och utvecklingen gick inte att hejda.
”När Sverige blev modernt” innehåller tre delar. Intressantast är den mellersta, som behandlar Stockholmsutställningen och dess konsekvenser. I slutändan kom miljonprogrammet med hus som ingen ville bo i. Trivseln glömdes bort när svenska stadskärnor raserades för att ge ljus, luft, grönska och egna rum åt vanligt folk.
I första och sista delen får man följa skräddarsonen Gregor Paulssons (1889–1977) klassresa till trendsättare utan motstycke. Äktenskapet med Ester Wägner, syster till Elin Wägner, är en del av den resan. Paret levde lyckligt ihop livet ut trots pengabekymmer. Fyra barn och ståndsmässigt leverne kostade.
Paulssons arbetsförmåga tycks ha saknat gräns. Hans jobb som direktör på Svenska Slöjdföreningen och som professor i Uppsala upptog långtifrån all hans tid.
I motsats till Le Corbusier som var elitist med övermänniskoideal var Gregor Paulsson och de övriga spjutspetsarna inom svensk funktionalism socialister. Det spelade dem i händerna att Folkhemmet låg i tiden och att den radikale socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss höll i pengapåsen. Och det kunde blivit värre än miljonprogrammet. Le Corbusier lanserade 1933 i en tävling sin Stockholmsfantasi. Den gick ut på att tratta in 280 000 personer i ” fem gigantiska höghusanläggningar”!