Den brasilianske författaren Raduan Nassar är märklig på flera sätt. I mitten av 1970-talet skrev han två korta romaner som fick ett entusiastiskt mottagande i hemlandet. Böckerna tilldelades flera priser och blev dessutom filmade.
Men 1984 slutade Raduan Nassar att skriva med motiveringen att han hade förlorat intresset för litteratur och i stället ville ägna sig åt jordbruk. Många såg beslutet som ett stort svek mot läsarna och den brasilianska litteraturen. En novellsamling skriven på 1960-talet kom dock ut 1997.
Även om Raduan Nassars hela författarskap på knappt 300 sidor bara omfattar två korta romaner och en novellsamling, så har intresset för hans böcker hållit i sig genom åren. På senare tid har han dessutom nått internationell berömmelse efter att romanerna översatts till engelska. 2016 tilldelades han Camoês-priset, den portugisisktalande världens mest prestigefyllda pris. Nu introduceras författaren på svenska med romanerna ”Arkaiskt jordbruk” och ”Ett glas vrede”.
Raduan Nassar debuterade 1975 med ”Arkaiskt jordbruk” där miljön är en bondgård ute på den brasilianska landsbygden och även berättelsen i ”Ett glas vatten” från 1978 utspelar sig på en bondgård. Nassar växte själv upp på en bondgård och han övergav som sagt litteraturen för att bli bonde. Det hårda jordnära livet bildar därför den röda tråden inte bara i romanerna utan även i författarens eget liv. Det blir också en bild för människans ursprungliga tillvaro i kamp med jorden och elementen. Fokus i romanerna ligger på den psykologiska skildringen av karaktärerna samtidigt som denna skildring breddas till det mytiska och politiska.
”Arkaiskt jordbruk” inleds med att huvudpersonen André befinner sig på ett pensionat dit hans äldre bror kommer för att hämta hem honom. André tillbringar dagarna med att supa. Ett flöde av febriga minnen återberättar vad som hänt i kapitel som består av en enda vindlande mening. När André återvänt, får berättandet ett lugnare tempo. Språket speglar hans medvetande och personlighet och blir på sätt och vis den egentliga huvudpersonen. Mycket av det som händer i boken händer i språket genom antydningar och förtätade bilder.
André har flytt hemmet på grund av faderns stränga religiositet och det incestuösa begäret efter systern Ana. Hans rebelliskhet och sexuella oro associeras med det mytiska sökandet efter ett eget öde genom att kopplas till den bibliska berättelsen om den förlorade sonen. Efter Andrés flykt från hemmet förändras allt och inget blir sig likt. Han är det svarta fåret i familjen, drömmaren och dagdrivaren, som ändå utgör dess emotionella centrum. ”Arkaiskt jordbruk” är en gripande berättelse om tyglade begär och det explosiva våld som blir följden.
Också ”Ett glas vrede” handlar om begär och dess latenta aspekt av våld och aggression. Det yttre skeendet är bedrägligt enkelt. En man och hans flickvän tillbringar en passionerad natt på en bondgård ute på den brasilianska landsbygden. På morgonen utbryter ett häftigt gräl efter vilket hon ger sig av. Det inre skeendet i denna korta roman är desto mer komplext. Här utför Raduan Nassar en subtil analys av det mänskliga psykets motsättningar samtidigt som han sinnligt beskriver erotikens olika faser. Efter kärleksnatten och frukosten blir morgonens första cigarett ”ett av världens sju underverk”.
Vad Raduan Nassar på ett humoristiskt vis blottlägger i romanen är de underliggande konflikterna mellan könen och samhällsklasserna. Han lyckas vidga diskussionen till en politisk analys av det brasilianska samhället. Relationerna mellan könen bygger på makt och maktutövning innebär potentiellt våld som plötsligt vänds i begär och längtan. När jag läst ”Ett glas vrede” känner jag mig alldeles matt efter denna djupdykning i det mänskliga psykets mörkaste regioner.
I Raduan Nassars universum är människan en irrationell varelse som ofta handlar mot sitt eget bästa. Romanerna är fascinerande djupdykningar i det mänskliga psykets drivkrafter. Personerna i Nassars böcker styrs av begär som de varken förstår eller kan motstå.
Författaren har sagt att när han skrev ”Arkaiskt jordbruk”, grät han hela tiden och när han skrev ”Ett glas vrede”, skrattade han. Att han slutade skriva efter ”Ett glas vrede” verkar helt logiskt eftersom han då hade uttömt sitt ämne: begärets dunkla mekanismer.