I vintras publicerade Dagens Nyheter en text av den franske författaren Édouard Louis. Den är ett kraftfullt försvar för de gula västarnas proteströrelse i Frankrike, som han ser som ett relevant och berättigat svar på ett förtryck från maktens och överhetens sida.
För Édouard Louis, med bakgrund i fattig, fransk landsbygd, är frågan också personlig. "Alla som har förolämpat en gul väst har förolämpat min far", skriver han i DN-texten. Boken "Vem dödade min far" som nu kommer på svenska är ute i liknande ärende, även om de gula västarna inte explicit nämns annat än i baksidestexten.
Texten vill ge röst åt en av alla dem som ingen lyssnar på. Författarens far alltså. I bokens sista – kanske något påklistrade - rader har fadern kommit till insikten att det krävs en "ordentlig revolution". Då har Louis beskrivit hur fadern efter en tidigare olycka på fabriken där han arbetat allt mer brutits ned. Neddragningar och åtstramningar i de sociala skyddsnäten tvingar ut honom i slitsamma fysiska arbeten.
Édouard Louis skriver om en människa som går under av systemet. Det är en kort, skarp bok som inte rymmer analys. Kritiken är konkret; politiken sätter sig i kroppen. I den brustna ryggen, i den dåliga magen, i förstörda lungor. Så är det för människor av faderns sort. För andra är det inte alls så, skriver Louis. Insikten är på samma gång banal och avgörande. Det finns väldigt många människor som egentligen aldrig berörs av politiska beslut. Paradoxalt nog gäller det just de som i första hand ägnar sig åt politik. "För de härskande är politik ofta en estetisk fråga: ett sätt att tänka, ett sätt att se på världen, att bygga sin identitet. För oss handlade det om liv och död."
Boken är uttryckligen en hämnd. Den dittills ganska återhållna stilen intensifieras mot slutet då Louis radar upp namn på politiker som utgör svaret på titelns fråga: Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy, Emmanuel Macron... Louis gör människor av politikerna bakom besluten genom namngivandet, han för ner dem närmare fadern. Det är litterärt effektfullt.
Édouard Louis är en författare med stjärnstatus i Frankrike. Ett furiöst angrepp av det här slaget i en politiskt orolig tid är med andra ord hett stoff i debatten.
Men de något mindre iögonfallande sidorna av boken övertygar ännu mer. Den blott nittio sidor långa texten består till stor del av glimtvisa minnesbilder av fadern under Louis uppväxt. Distansen och den momentana närheten kan påminna om Bruce Springsteens fadersskildringar. En tyst, nedbruten man i det mörka köket. En son som måste ta sig därifrån. Referensen har också viss bäring på stilen. Louis skriver enkelt, medvetet konstlöst – det är stil som ligger nära låttexter och som värjer sig mot "litteratur".
Vad boken i grunden handlar om är begränsningar, alla de möjligheter som inte blir realiserade eftersom vi är födda in i en viss roll, i en viss tid, i ett visst samhälle. Fadern tar sig aldrig ur de sociala sammanhangen som han föds in i.
Bäst kommer jag nog att minnas de tillfällen där Louis i blixtbelysning visar hur en annan person och ett annat liv hade kunnat vara möjligt. Hur pappan slappnar av i dansen, hur hans ögon tåras av en operaföreställning på tv, hur han kör fort och lekfullt med bilen. Skratt.
Där går ett ljust och vackert stråk genom den mörka samtid som Louis skriver fram.