John Ronald Reuel Tolkien (1892–1973), författaren till barn- och ungdomsböcker och professor i anglosaxiska i universitetet i Oxford. Vad är det för ett besynnerligt efternamn han har? Det är en anglofiering av det namn som bars av hans på 1700-talet från Tyskland invandrade förfäder som tydligen inte skämdes för sig. ”Toll” och ”kühn” är ord som betyder ”fantastisk”, ”dråplig” respektive ”modig”. Tollkühn alltså lika med ”tokrolig” eller” tokmodig”.
Inget av detta passar in på den nu världskände författaren som privat framstod som en kammarlärd språknörd. Läsa och skriva och träffa likasinnade vänner – det var så han ville leva.
Ett tidigt ingånget äktenskap blev aldrig riktigt lyckligt trots tre begåvade barn. Allra bäst trivdes han i den lilla krets som fick namnet The Inklings. Detta engelska ord betyder att ”ha hum om” eller ”en vag aning”. Det den lilla vänkretsens aningar gick ut på var de högre makter som styr våra liv. Tolkien var för sin del bekännande romersk katolik.
När han inte ägnade sig åt forskning, undervisning eller författarskap avsatte han ansenlig tid till korrespondens. Breven riktas till familj, släkt, vänner, förläggare med flera. I längd omfattar de allt från några få rader till små uppsatser. En nyligen i svensk översättning utgiven samling brev av hans hand omfattar över 700 sidor. Det rör sig enbart om hans brev till andra, inte deras svar.
Att skriva, att med penna i hand forma ord och meningar, det var livet för Tolkien. Mot slutet av sitt liv kunde han under några veckor inte använda höger arm.
I ett brev till hans förläggare heter det: ”Att inte kunna använda en penna var för mig lika lamslående som det måste vara för en höna att tappa näbben.”
Hans skönlitterära författarskap inleddes med böcker avsedda för en ungdomlig publik och det kom att gälla också storverket i fyra delar ”Sagan om Ringen” (1954–55). Störst popularitet åtnjöt det under 1970-talet då ungdomligt hängivna läsare gick samman i kotterier som levde ett dubbelliv mellan skolvärlden och Ringens magiska värld.
En viktig skillnad i förhållande till den medeltida versepik som från början inspirerade Tolkien gäller bilden av kärlek och kön där de gamla verken kan vara nog så frispråkiga. 1970-talets pubertetspojkar var bara glada att slippa för mycket tal om kärlek – och Tolkien att slippa befatta sig med dylikt.
I ett mycket långt brev till sin då 20-årige son Michael känner han sig förpliktad att meddela vis sexualupplysning. Han börjar med att konstatera att vi lever i en fallen värld. Synden kom med sexualiteten. Hur ska då den unge – och rimligen sedan många år könsmogne – Michael förhålla sig till detta syndiga sex? Då han saknar ”kallelse”, underförstått att som präst leva i celibat, kanske han tror på Vänskapen som ersättare. Men sann vänskap är så gott som omöjlig mellan man och kvinna, hävdar pappa och tillägger: ”Djävulen är ändlöst listig, och sex är hans favoritämne.” Slutklämmen på det långa brevet lyder: ”Det enda stora att älska här på jorden är det Heliga Sakramentet”, dvs nattvarden.
Utan att insinuera någon för Tolkien omedveten böjelse åt det hållet kan det vara relevant att påpeka vissa drag i den miljö där han verkade: Oxfords akademiska kretsar med många före detta elever från Eton och andra förnäma pojkinternatskolor. Homosexualitet låg i luften men kunde inte erkännas öppet och långt mindre praktiseras eftersom den utgjorde en förbrytelse i lagens mening.
Roligare läsning erbjuder de brev som speglar Tolkiens stora intresse för ord och namn och deras ursprung. Så till exempel råkade han läsa något från det finska nationaleposet Kalevala och blev fascinerad av detta för Västeuropa så främmande språk. På närmare håll erbjöd gaeliska en liknande utmaning.
Det är många för Tolkien viktiga adressater man saknar, bland dem C.S, Lewis som hörde till Inklingarnas krets. Fram på 1950-talet blev han professor i den engelska medeltidens och renässansens litteratur vid Cambridge universitet. Liksom Tolkien utnyttjade han sin lärdom även till att skriva för barn och ungdom. Resultatet blev en sagokrets som i popularitet kan tävla med Tolkiens ”Sagan om Ringen”. Det magiska land Lewis skrev om kallade han Narnia.
Med sina drygt 700 stora boksidor rymmer den aktuella brevutgåvan inte på långt när alla de brev Tolkien skrev under sitt långa liv, det understryker utgivaren – men tillräckligt för att ge en fascinerande inblick i ett udda författarpsyke och en förgången akademisk miljö.