Järnåldern, den period i människans historia när hon lärde sig att bearbeta järn, anses ha tagit sin början i Främre Orienten omkring år 1100 f.Kr. Till Norden kom den några århundraden senare och brukar sägas ha varat fram till medeltidens inträde någon gång på 1000-talet . En lång tid, alltså, som har lämnat många spår efter sig i marken under våra fötter.
Författaren och arkeologen vid Historiska museet i Stockholm, Kent Andersson, har av museets cirka en miljon föremål från järnåldern valt ut 30 klenoder. Kring dessa föremål har han sedan vävt lika många berättelser, som sätter in dem i deras historiska kontext och ger vart och ett dess unika proveniens (se där, Antikrundans gåva till svenska språket).
”Völvor, krigare och vanligt folk” är en fantasieggande odyssé genom museets montrar. Ja, ni vet hur det brukar kännas när man går genom salarna och läser de kortfattade beskrivningarna vid varje föremål; man vill veta mer. Just där tar den här boken vid.
Fynden som författaren väljer att fokusera på är av vitt skilda karaktärer. Här finns till exempel en hjälm som redan 1881 hittades i en rikt utrustad båtgrav i Vendel i Uppland. I graven, som tyvärr demolerades nästan fullständigt av ivriga arbetare som trodde att de hittat en guldskatt, fanns också glasbägare – som ansågs värdelösa och kastades bort – och ett praktfullt svärd som lika olyckligt förstördes av en klåfingrig smed som ville prova om hans vendeltida kolleger hade använt bra järn i klingan eller ej. Som tur var kom senare arkeologer till platsen och kunde rekonstruera det mesta av gravens innehåll.
Ännu tidigare, 1827, hittades den första är tre världsunika guldhalskragar på berget Ålleberg i Västergötland. De tros vara av nordisk tillverkning någon gång under folkvandringstiden (ca 375–550 e.Kr.), är av solitt guld och utsökt smyckade och ornamenterade. Men hittills har ingen lyckats lista ut vad som varit deras syfte.
Bland bokens många berättelser är det den om manteln från Gerum som fängslar mig mest. Landets äldsta bevarade plagg, med en ålder av ungefär 2 300 år, hittades i en västgötsk mosse 1920, prydligt hopvikt och med tre stenar lagda ovanpå sig. Bortsett från den bruna färgen som den fått av mossvattnet var och är den fortfarande som ny, ylletyget mjukt och levande och med ullfettet kvar… så till den grad att upphittarna alls inte förstod dess ålder, utan tog hem manteln, tvättade den i såpa och hängde upp den på tork. ”Numera”, skriver Kent Andersson, ”behandlas den betydligt mera varsamt”. Något som gör berättelsen om manteln från Gerum extra dramatisk är att plagget i sig har inte mindre än 32 hål från stickvapen. Dess sista bärare blev knivhuggen, förmodligen till döds.
Bland det mest intressanta i boken är Kent Anderssons betoning av det unga Norden som en del av världen. Tvärtom mot vad många kanske tror, bär vår historia täta spår av interaktion med omvärlden. Man handlade och hade kulturella utbyten, främst med Rom, tidens europeiska stormakt, men även österut med Arabien och Asien. Allt var inte bara plundringståg av vildögda, skäggiga vikingar höga på flugsvamp.
Något att vara medveten om vid läsningen är förstås att de gestalter som synliggörs i de allra flesta fallen har tillhört sin tids samhälleliga elit. Det var de som hade råd och möjlighet att gräva ner skatter och ge rika gravgåvor åt de döda. Vanligt folks liv och död blir som så ofta förut höljt i dunkel.