Femtio år har gått sedan den septemberdag 1968 då ”Legionärerna” gavs ut och beskrev den så kallade Baltutlämningen och det trauma som den försatte svenskarna i. Jag, som läste den då, känner in i märgen hur läsarens fokus har förändrats. Den gången darrade världen under Vietnamkrig, amerikansk medborgarrättsrörelse och studentrevolter. Självklart drev tidsandan huvudintresset mot själva utlämningen.
I dag framstår den envig som Enquist i romanen utkämpar med sig själv som ett av huvudmotiven. Han gisslar sig för sin lycka inför de första självmorden utlösta av Baltutlämningen och för sin besvikelse över att de inte var fler. Och han frågar sig om han marscherade för de färgades skull eller för sin egen, när han 1966 i USA deltog i den extatiska protestmarschen från Memphis till Jackson och såg tåget svälla från 150 till 40 000 deltagare.
25 januari 1946 lämnade ett ryskt fartyg Trelleborgs hamn med 146 utlämnade baltiska soldater ombord. De hade frivilligt eller som tvångsrekryterade stridit för tyskarna under andra världskriget. Den yngsta var bara 16 år. Strax före krigsslutet året innan hade balterna, liksom tusentals tyskar, flytt till Sverige i skräck för rysk fångenskap och här internerats i läger. Den skräcken underblåstes av Svenska kyrkan och av svensk press som piskade upp en folkstorm mot utlämningen, som i november 1945 uppsköts sedan internerna inlett en hungerstrejk.
Stympning och självmord förekom bland soldaterna. En drev en 15 centimeters vass penna i hela dess längd in i höger öga. En högg en kniv i bröstet. Andra stod i rad för att låta knäcka benet på sig med hjälp av sina järnsängar. Men den socialdemokratiska regeringen var obeveklig. Man vägrade klassa ryssarna som barbarer och vika sig för opinionen.
Kanske, antyds det, skulle utlämningen kunnat avstyras om det inte varit för just folkstormen. Enligt bland andra Tage Erlander knäckte baltutlämningen statsminister Per Albin Hansson, som var mest pådrivande. Ett halvår efter att den verkställts föll han ner död vid en spårvagnshållplats.
I USA 1966 frågade en amerikan som bott i Sverige Enquist varför inte svenskarna tog hand om sin egen smutsiga byk, som Baltutlämningen, i stället för att flacka världen runt som professionella moralister. Tio dagar senare var Enquist igång med intensiva undersökningar om de baltiska soldaterna i Sverige. Parallellt gick han till rätta med egna motiv och med mekanismer bakom människans handlande.
Iskalla fakta radas upp. Känslor beskrivs. Internernas hopplöshet, förtvivlan, tristess och skräck inför den död de väntar sig väller mot läsaren.
Hur gick det då? Jo, ganska bra. I augusti 1946 frigavs nästan alla de utlämnade. En enda dömdes till döden. Några hamnade i läger, bland dem den karismatiske Eichfuss, vars öde löper genom boken. Han låg bakom hungerstrejken och var till och från balternas ledare i Sverige. 1967, när Enquist mötte honom i Riga var han dödssjuk och levde i misär med sin familj. Skildringen av mötet är enastående.
Vad Enquist först och främst demonstrerar i ”Legionärerna” är att historien inte följer någon plan, utan som historikern Arthur M. Schlesinger Jr. uttrycker det, tar form ”i förvirring och dunkel” styrd mer av ”okunnighet, tillfälligheter, slump och dumhet” än av ”machiavelliska beräkningar”. Orden är motto för ”Legionärerna”, som är lika intensiv och berörande nu som den var 1968.