Ett uns av förtröstan
Att läsningen av Johan Jönsons dikter kan verka upplyftande låter kanske märkligt: ur någonting så dunkelt bör endast dunkla känslor kunna uppstå. Ändå upplever jag något slags rening under de sista sidorna av Jönsons "Marginalia", när jaget stiger upp ur "gruvlavens inre ekande tomhet" och i den ändlösa himlen inte ser någon himmel, utan enbart språkliga projektioner. Om språket är det "väldiga, gudlösa stoftmörker" som Jönson beskriver – det som framkallar stjärnorna – kan dessa rader vara det närmaste man når ett slags jönsonsk världsbild (om än en negativ sådan): ingen annan mening finns än nedtecknandet, återskapandet av bristen på mening.
I relation till den storslagna diktcykel som 2016 avslutades med "dit. dit. hään." framstår "Marginalia" emellanåt som ett slags utandning, en sorg på väg att förvandlas till en trötthet över sorgen. Boken består av en enda lång dikt, åtskild av korta rader som liknar förtvivlade sms-meddelanden: "Jag fattar inte vart pengarna tog vägen", "Vi måste ha pengar i slutet av månaden", "Jag har inga pengar" och så vidare.
Däremellan betraktas en tillvaro helt utan hopp. Dikten rör sig över lagergolv, industrier och nedlagda gruvområden, eller genom en natur som är på väg att förvanskas. I den automatiserade senkapitalismen uppehålls systemet av "teknolingvistiska maskiner" som "oavlåtligt / skickar ut räkningar / och inkassokrav / till sina anslutna / konsumtionsenheter, / oavsett dess vilja." Ställd inför teknologin ter sig det mänskliga livet alltmer ynkligt:
vi lever inte,
finns bara fläckvis,
bortdunstande,
som vag, vag hågkomst
av rörelse och praxis,
död och lönearbete.
Johan Jönsons klagosång är således intakt. Bilder och grepp känns igen från tidigare böcker, likaså nyord som "zoembient" och "koreovehiklar", medan en bekant uppgivenhet svävar över raderna. Det kan förstås tyckas överdrivet, denna repetition av ett mörker som ter sig lika outsinligt som omöjligt att forcera. Men i det förhållningssättet finns också storheten i Jönsons författarskap – oviljan att vika ner blicken, att gå med på att det förvisso är illa, men att det kunde vara värre. Och det är ett mått på hans förmåga att man kommer ut ur tunneln inte bedrövad, utan med större förstånd, klarhet och – faktiskt – ett uns av förtröstan.
Henrik Sahl Johansson
–––
Uppgivet men trösterikt
Läsaren kastas i "Xterminalia" rakt in i det tankeflöde där Johan Jönsons poesi uppstår. Boken består huvudsakligen av en lång, manisk monolog som utgår från hela författarskapets narrativa situation. Utsagor, konstateranden, resonemang, gissningar, önskningar och så vidare radas upp – men bara för att omintetgöras av det ständiga omkvädet: "Jag vet inte."
Ur flödet lösgör sig då och då poesin. Här finns en dikt som över ett antal sidor löper i marginalen, andra dikter dyker upp mitt i texten, och i sidfoten löper över några sidor en fantasi om sex, våld och förnedring som kretsar kring en MMA-match.
Det är poesi som genereras av flödet, som dyker upp och tar form medan tankarna fortsätter att rusa. Skapas gör i slutändan ett montage som visar på en hos Jönson uppgiven men samtidigt trösterik insikt om att man aldrig kan förändra sitt liv, att uppmaningen finns men att det är omöjligt, att alla ansträngningar bara är mer eller mindre lyckade försök dömda att misslyckas.
Tempot är högt i Jönsons monolog, där svarta rektanglar, som lätt kan misstas för maskade ord, bryter upp texten i hanterbara stycken. Men så infinner sig plötsligt ett ögonblick av lugn, det är när Jönson för några gudabenådade sidor stannar upp i minnet av sommaren, semestern, stugan och vilan i hängmattan där han vaggas av vinden, omgiven av skön naturpoesi.
Men snart påminner han sig själv om vilans ofrånkomliga villkor, om det slitsamma lönearbetet och i förlängningen pengarna som gör det hela möjligt: "Och så måste man ha pengarna, annars är sommaren också omöjlig, ja, en plåga."
Man kan kalla Jönsons poesi för en motståndshandling i ett kapitalistiskt system, där allt motstånd är meningslöst och där poeten Jönson såväl som hans poesi är en anomali. Men motståndet yttrar sig inte genom politisk kampvilja, utan i det faktum att Jönson skriver, att han skapar någonting, detta för att rädda sig själv undan den fullständiga alienationen från det egna livet och allt annat mänskligt liv.
Viktor Andersson