Livets praktikaliteter bekommer oss alla, eller åtminstone de flesta av oss, och de hindrar oss många gånger från att göra vad vi egentligen vill göra.
Så är det åtminstone för den romanskrivande berättaren i mexikanska Valeria Luisellis omtalade debutroman "De tyngdlösa", som nu finns i en självklar och lyhörd översättning av AnnaKarin Thorburn. En gång i tiden, när den romanskrivande berättaren var ung och fri och bodde i New York, skrev hon mest hela tiden. Nu, när hon är lite äldre, samt gift och mor till två små barn och boende i Mexiko City, har hon bara tid att skriva på nätterna – när barnen sover och endast den irriterande maken kan störa henne med sina frågor.
Småbarnsmamman skriver en fragmentarisk berättelse om ungdomstiden i New York, då hon var en drömsk ung kvinna i röd kappa som hängde med excentriska bohemer, hade flera älskare åt gången och jobbade på ett litet förlag som ägnade sig åt att översätta och publicera "utländska pärlor" som ingen läste eller ens tog notis om. Samtidigt skriver berättaren en lika fragmentarisk berättelse om sitt liv här och nu, om familjelivets vardag och själva den narrativa situationen i familjens hemsökta hus – Valeria Luiselli har en dragning till det mystiska och småkusliga.
Det är natt i berättarens hus, eller åtminstone sent på kvällen, och medan hon skriver sin fragmentariska roman ritar hennes make arkitekten en byggnad som ska uppföras i Philadelphia. Småningom börjar maken snoka i hennes manuskript. Han börjar ställa frågor och kommer med förslag på vad hon kanske bör stryka. Maken utgår från att allt hon skriver om sin förlorade ungdom är sant, medan hon själv menar att det är fiktion alltsammans.
Ungefär här dyker fragmenten av en tredje roman upp. Men detta, påstår berättaren, är en falsk roman som ska få maken att sluta ställa en massa dumma frågor om den riktiga romanen. Fast det är förstås en och samma roman alltsammans – nämligen den roman som den här recensionen handlar om.
Den tredje romanen, den falska, är en berättelse om den modernistiske mexikanske poeten Gilberto Owens år i New York på 1920-talet. Den första romanen, den om berättarens egen tid i New York, handlar i sin tur om hur berättarjaget upptäcker Gilberto Owens dikter. Chefen på förlaget är föga imponerad över hennes fynd till dess att hon påstår sig ha hittat engelska översättningar av Owens dikter, utförda av förlagschefens favoritpoet, den betydligt mer kände amerikanske poeten Louis Zukofsky, som var samtida med Owen. Översättningarna är så klart egenhändiga förfalskningar av tveksam kvalitet, det förstår även chefen, men han säger inte ett ord om saken, medveten om den litterära sensation som översättningarna kan väcka.
Den andra romanen, historien om den narrativa situationen, är kittet som fogar ihop alltsammans till romanen "De tyngdlösa".
Småningom blir det finstämd magisk realism av alltsammans. Samt allvarsam metalitterär lek à la Jorge Luis Borges fiktioner. Samtidigt som berättarjagets unga jag börjar se Owens spöke i New Yorks tunnelbanesystem så börjar Owen, i den falska romanen som utspelar på 1920-talet, lägga märke till en drömsk ung kvinna i röd kappa när han färdas kollektivt... Gränsen mellan fiktion och verklighet, mellan berättarjagets unga jag och Gilberto Owen, suddas sakta men säkert ut. Fragmenten läggs på plats med säker hand och till sist bildar de en imponerande litterär helhet.
Mot slutet av boken tror jag mig förstå att "De tyngdlösa" i huvudsak handlar om en småbarnsmamma med litterära ambitioner som sitter uppe på nätterna och skriver en fragmentarisk roman där då och nu och en stor portion förfinad fiktion blandas huller om buller. "De tyngdlösa" är med andra ord en metaroman som handlar om sin egen tillblivelse och som i sig själv redogör för villkoren under vilka den eventuellt skrevs.
Men den är också en roman om språk, identitet, skrivande och om litteraturen som sådan.
"De tyngdlösa" är en smärtsam och smart roman där en känsla av nostalgi, äkta eller falsk, genomsyrar varenda stavelse. En utländsk pärla som jag hoppas att många ska läsa.
Dessutom hoppas jag att den ska inspirera och ge kraft till alla aspirerande författare som tyngs av livets praktikaliteter, och som måste hänvisa självförverkligandet till lediga stunder.