Efter ungefär tredjedelen av Sami Saids nya roman ”Människan är den vackraste staden” börjar jag tänka på Ulf Lundell och hans romanfigur Jack, två unga gudar en gång i sjuttiotalets forntid. Det var någonting i attityden, snacket, nej attityden hos huvudpersonen som förenade.
Som unga gudar kan Said och Lundell förefalla oförenliga, och språkligt är Said betydligt mer gudomligt flyhänt än den evigt haltande Lundell. Men den där rotlösa nonchalansen, den där Kerouac-känslan av att ständigt vara på väg, den gör parallellen möjlig.
Men där Jack drällde omkring som nypåtänd och självvållad vagabond i välståndet på Söder eller bland andra stockholmsturister på Gotland är ynglingen San Francisco i Saids bok på drift med vår tids stora flyktingströmmar, från Afrikas horn strandsatt än här än där, i Norden, Frankrike, varhelst han kan skaffa sig en fast punkt under sin fot, som Noas duva en gång. Denna punkt vill nu hela världens politik förvägra honom, som bekant. Redan på bokens absolut första sidor kastas han ut från sin sunkiga och provisoriska bostad.
Han möter typer förstås, på en odyssé som varken är trygg eller målmedveten. Trots att han har chokladcigaretter på fickan, ett coolt attribut på färden. Bara så ni vet, ifall författaren är en ny bekantskap, Said är väldigt rolig, snabb i käften på ett bakåtlutat sätt, ohyggligt språkskicklig. Men så var det typerna, de som dyker upp i rastlöshetens Europa och förmodligen allesammans bär på ganska stora tragedier men i texten också förvandlar sig till något av ett hot, ett gäng som tar över meningen och luckrar upp strukturen.
Det är Manni, den gäckande Isol och Richard som egentligen heter Hussein och så den åldrande musan Madam i sin sydliga (franska?) park och sitt ruinromantiska slott. Tillfälligheter alla, förutom Madam som för en tid skapar sammanhang och kontrast. Och så Yei, den kanske mest flyktige av dem alla, han måste återvända, hans flyktighet är det enda som består och han kan därför knyta samman början och slut i romanen.
Just sådana formaliteter som början, slut, intrig och planlösning är nog inte de starkaste sidorna i ”Människan är den vackraste staden”. Den dimmar ut i konturerna, som ett överromantiskt ateljéporträtt. En bieffekt av alla krumelurerna i den egentligen mycket allvarliga kontexten (samtidens flyktingelände) är att själva huvudpersonen kommer bort. Visserligen är alla figuranterna på avvägar, men unge San Francisco har kropp endast när han har ord, hans attityd är så elegant fjärmad att han blir upplöst till litterärt dis.
Isol är en beväpnad dröm, Richard är en förföljelsemanisk kliché, Madam har rymt från någon fransk roman och Yei är författarjagets spegel, en skugglös otrygghet. De utför sina koreografier men saknar sammanhang, om de någon gång kunde stiga ur sina förutfattade former skulle romanen fått djupare kraft, lämnat skälmarnas episodiska attitydspel och pratat allvar med läsaren. Om en tid och en globalitet som egentligen avkräver oss alla rent ohygglig stadga och seriositet.
Eller är det kanske allvarets astronomiska omfattning som gör de halsbrytande dialogerna och de uppbrutna linjerna till en räddande nödvändighet?
Sami Saids debut ”Väldigt sällan fin” (2012) blev ju en storartad succé, näst intill sönderhyllad. Gestaltningen av den unge invandraren som försökte förena svenskt och eritreanskt etablerade Said i en medial och representativ roll som är förföriskt farlig för en ung skribent eftersom den destinerar honom.
Jag tänker mig att San Francisco därför är ett smart ego som flyr från förväntningarna efter succén för sex år sedan. Någon som vitsar sig bort genom all seriositet, någon som faktiskt varken valt flyktens rotlöshet eller författarskapets framgång men manövrerar så gott det går. Saids skälm är ingen självvald roll, den har iscensatts av historiens sedvanliga grymhet och nyckfulla regi.
Språket till sist, det är i Saids ordsliga briljans man vill stanna som läsare när romanen svajar i fogarna. Verkliga författare kan expandera det språkliga uttrycket, andra skriver ändå. Saids rytmik, hans frasers exakthet och den där glädjen över träffsäkerhetens formuleringar gör honom till en författare som kommer att förbli, han är ingen tillfällighet, han har funnit sin fasta grund i språket.