Som i en skiss där några få linjer räcker för att få fram huvuddragen i det som avbildas, och för att berätta vad konstnären vill förmedla, gömmer den japanske författaren Haruki Murakami i den korta prologen till ”Mordet på kommendören” nyckeln till romanens övergripande tema. Samtidigt drar det korta replikskiftet mellan berättarjaget, en erkänd porträttmålare och besökaren, ”den ansiktslöse mannen”, direkt in oss i Murakamis säregna berättarvärld. I den kan verkligheten lika gärna vara en fantasi, det förflutna en del av nuet, det unika massproducerat och det skräckinjagande på samma gång absurt.
I ”Mordet på kommendören” finns en hel del som för tankarna till Murakamis tidigare roman ”Fågeln som vrider upp världen”; Murakami återvänder ju gärna till vissa teman och motiv. Hit hör tvära kast och oförklarliga händelser, liksom öde hus och mörka hål i marken som kan tolkas som metaforer för både döden och människans mörkaste sidor, eller som anspelningar på smärtsamma kapitel i Japans historia. På Murakamis typiska vis sprängs romanen av referenser till allt från traditionellt japanskt måleri och Schuberts stråkkvartetter till klassisk opera och vidare till van Gogh, Proust, Disney och westernfilmer.
Huvudpersonen vars namn aldrig nämns är vid fyllda 36 år en framgångsrik konstnär med en anspråkslös livsstil. Hans dagar fylls av arbete och hushållssysslor och hans äktenskap med den tre år yngre arkitekten Yuzu verkar i hans ögon inte lämna något övrigt att önska. Livet tar emellertid en dramatisk vändning när Yuzu plötsligt berättar att hon vill skiljas. Ensam och hemlös bilar berättarjaget i några veckor planlöst mellan olika orter på öarna Hokkaidō och Honshu, innan han får hyra den berömde målaren Tomohiko Amadas nu obebodda och ensligt belägna hus i bergstrakten nära Odawa.
I omgivningarna runt huset lurar inte bara vildsvin och bålgetingar; i den närliggande lövskogen finns också resterna av ett bortglömt buddhistiskt tempel, och under det ett murat hål i marken. När huvudpersonen hittar ”Mordet på kommendören”, en målning av Amada som i traditionell japansk stil avbildar en scen ur ”Don Giovanni”, börjar märkliga saker att hända.
Murakamis referenser till japansk kultur brukar vara få och fria från exotism. Också här används de sparsamt men suggestivt. Själv kan jag inte låta bli att tänka på Utagawa Kuniyoshis avbildningar av scener ur kabukiteater när den gåtfulla tavlan kommer på tal.
Den kusliga stämning som Murakami steg för steg bygger upp är i själva verket genomsyrad av sorg, och det kanske desto mer eftersom sorgen blandas med de jordnära beskrivningarna av berättarjagets dagliga bestyr, hans knappa kärleksliv, arbete och pågående skilsmässa. På ett plan handlar romanen om just ensamhet, förlust och sorgebearbetning. Huvudpersonen sörjer sin tidigt avlidna lillasyster.
Berättartekniskt sett är romanen inte fri från brister. Upprepningar och omtagningar får kompositionen att stundom framstå som slarvig eller till och med ofullbordad. Å andra sidan är berättelsen märkligt symmetrisk: ganska precis var hundrade sida tar handlingen en ny vändning. Jag frågar översättaren Vibeke Emond, men nej, så är det inte i det japanska originalet eftersom det upptar ett något större antal sidor. Här har alltså översättningen råkat bidra till berättelsens symmetri.
Hos Murakami finns ledtrådar som bildar subtila mönster: grottor och mörka hål, människor utan ansiktsdrag, och så tidens gång, framför allt tidens gång. Det är nämligen tiden som är kodordet för romanens övergripande tema, det om konsten som en närmast organisk del av våra liv, konstnärligt skapande som både ett mål och ett medel och som en väg till ökad livsförståelse.
Jag vet inte om jag någonsin har läst någon annan fiktiv skildring av en konstnärs arbete och inre utveckling där varje penndrag, varje färgexperiment, varje upptäckt av slumpens makt över verket känts som ett lika självklart svar på världen som de gör här. Det är inte förvånande; ”Mordet på kommendören” går i sin helhet utanpå alla de verk av Murakami som jag hittills har läst. Den här berättelsen trollbinder mig helt ända fram till sista raden och den dröjer sig kvar i mig långt efteråt. Det här är helt enkelt inte längre någon vanlig berättarkonst. Det är rätt och slätt magi.