"Ferrante om Ferrante" är en essä- och intervjubok som utgår från Elena Ferrantes romaner och klargör hennes tankar om litteratur och om det egna författarskapet, om tidsskeenden och om den Berlusconi hon avskyr.
Ferrante naglar fast som sin bergfasta övertygelse att ”när böcker väl blivit skrivna så behöver de inte sina författare”. Samtidigt ger hennes intervjusvar så pass många ledtrådar att hennes bild framträder. Det är bara det att hon antyder att vartenda ord hon säger kan vara lögn.
Silkeslent besvarar hon skriftliga frågor och så, pang, klöser hon utfrågarna till blods. ”Varför först nu?” frågar hon den arme journalist som hör av sig och fiskar om hennes identitet först när hennes första bok ”Plågsam kärlek” blir film. Sedan mosar hon honom med motfrågan: "Måste jag också vara glad över att en bok blir viktig på kultursidorna bara för att det görs en film av den?”
Och när en konsttidskrift presenterar korkade frågor om hennes konstsmak, i stil med barnlekens om kompisarnas favoritfärg, svarar Ferrante älskvärt att en röd metallkapsyl hon hittade som 12-åring, en sten som liknar en uggla och, mest av allt, bettmärket i form av en klocka, som en liten kompis i tidig barndom gav henne på ena handleden, hör till hennes favoriter.
När ”Ferrante om Ferrante” gavs ut i Italien gällde den hennes två första böcker ”Plågsam kärlek” och ”Dagar av ensamhet”. Titeln var ”La Frantumaglia”, ett dialektord som författarens mor använde om en röra av brottstycken. Senare byggdes boken ut till att omfatta också ”Skuggan av en dotter” och den så kallade Neapelkvartetten. Den versionen är det som nu finns på svenska.
Om författaren Elena Ferrante får man veta att 1) hon har skrivbordslådorna fulla av kasserade manus, att hon 2) bara ger ut det som hon upplever som sant, som slitet ur sitt eget bröst, att hon 3) kräver två saker av en god historia; att den bygger på erfarenhet och att den innehåller ”den glödande magma som flyter under konventionens pelare”, att hon 4) just nu skriver på ännu en bok, men betvivlar att hon kommer att ge ut den, att hon 5) saknar rutiner och skriver när hon får lust, alltid i någon trång vrå, och att 6) författaren Elsa Morante betytt mycket för henne.
Vem är du? Frågan ekar genom sidorna och får ständigt samma svar: Vem jag är ointressant. Ett gott litterärt verk står alltid helt på egna ben. Biografiska fakta tillför enbart kuriosa. Ferrante kallar Tolstoj ”en obetydlig skugga" vid sidan av hans odödliga roman "Anna Karenina”. Och hon drämmer till med: ”Varför skulle någon intressera sig för min privata historia när vi kan klara oss utan Homeros och Shakespeares?”
Om sin person låter Elena Ferrante undslippa sig hur Neapel har präglat henne. Där fanns hennes systrar och hennes svartsjuke far, bevakande hennes mor, sömmerskan, tillvarons centrum, vacker och med ett praktfullt hår och grandiosa kläder som generade dottern.
Själv började hon skriva innan hon fick barn. Och hon har en akademisk examen i klassiska språk och antikens historia och samhällsliv. Men är det sant eller lögn? Själv hänvisar hon till författaren Italo Calvinos ord till en forskare: ”Fråga mig vad du vill veta, men jag kommer aldrig att säga sanningen.” Så den som tror att Ferrante äntligen, efter 25 års författarskap, skall avslöja sig får alltså än en gång tji.