”Varför ska man ta livet av sig när man ändå aldrig får höra snacket efteråt?” sjöng Magnus Uggla en gång i tiden. Jonas Gardell begår inte självmord i sin nya roman – däremot iscensätter han sin död.
En dimmig novemberkväll 1998 kommer författaren och estradören Jonas Gardell med alltför hög fart in i en rondell i Arboga, och kör där och då olyckligtvis ihjäl sig.
Det är den oväntade upptakten till romanen "Till minne av en villkorslös kärlek". Eftersom de döda ytterst sällan kan förmås att tala, och ännu mindre skriva romaner, är den som för ordet i stället en litteraturvetare som många år senare skriver berättelsen om ”den glömde författaren”. Om hans familj och då i synnerhet hans mamma; den obändiga Ingegärd, med frikyrkligheten i blodet sedan generationer, och med sitt livslånga stridsrop mot en begränsande omvärld: Jag måste vara fri!
Ramberättelsen är den om en familj som en sommardag på 1960-talet åker från Stockholm mot sommarhuset på västkusten i en röd Opel utan säkerhetsbälten. Mamma Ingegärd kör. I Enköping vill hon och barnen – Mattias, Pelle, Stina och Jonas – rasta och gå på konditori. Pappa Bertil protesterar ilsket: de har ju bara åkt en liten bit! Men Ingegärd insisterar. Bilen stannar. Alla kliver ur.
Och Bertil går sin väg. Rakt över stora torget i Enköping går han, bort från sin familj. Ingen kan ana för hur länge. Ingegärd lugnar barnen: pappa har bara gått ett ärende. Inte ens när hon anar sanningen kan hon kännas vid den. För familjen Gardell är en familj som inte erkänner svaghet eller misslyckanden.
Från denna ramberättelse görs sedan en mängd utvikningar som vindlar sig fram i tid och rum. Central är skildringen av hur den nyfödde Jonas ligger på sin sjuka mammas bröst, ser in i hennes ögon, och varseblir en villkorslös kärlek. Ingegärd överlever därför att hon inser att hon bara måste – för denna ynkliga lilla räka till unges skull. Så sluter de båda ett förbund som ska vara tiden ut.
Att skriva en biografisk berättelse om sig själv i tredje person måste för varje narcissist vara en dröm. Nu vet inte jag om Gardell är narcissist (jag bara anar sådana drag), men i inledningen störs jag av perspektivet, det ska erkännas. Fastän jag självklart hör den raljanta tonen (och blinkningen till verk som Swifts ”Gullivers resor”) i exempelvis en kapitelrubrik som ”Jonas Gardells födelse, så som han själv upplevde den”, så skaver den ändå en aning.
Men när författaren sedan skiftar fokus från sig själv och till sina föräldrar – främst sin mamma – då händer något. Då händer mycket. Ur den unge Gardells självmedlidande och hybris springer det fram en klangbotten av sann och ohjälplig smärta. Den oändligt älskade mamman drabbas av Alzheimers, blir småningom aggressiv, vägrar tvätta sig och byta kläder. När hon till slut måste placeras på ett äldreboende är det i gränslös vrede och förtvivlan över vad älsklingssonen Jonas gör mot henne. Att hans smärta inte är mindre än hennes är lätt att förstå.
Hur ska man då som läsare bedöma sanningshalten i denna vildvuxna släktkrönika? Gardell ger svaret när han citerar sig själv ur romanen ”Ett ufo gör entré”: ”Jag vet att jag fabulerar mer och mer när jag berättar om mitt liv … men jag måste få äga minnen, och allt jag berättar är äkta även om det inte alltid är sant.”
Fast egentligen, medger han strax därpå, är just den formuleringen från början Ingegärds.