Redan inledningsvis sätter Anne Swärd tonen i sin nya roman ”Vera”.
En ton av sorg och melankoli som går där som ett stråk mellan raderna, infiltrerar varje bokstav.
Och inte minst den nästintill apatiska tonårsbruden, som trots att livet bara är i sin linda redan tycks ha slocknat.
För även om huvudpersonen Sandrine inte är gammal har mycket redan hunnit hända.
Nu ska hon gifta sig med en betydligt äldre man ur den förmögna släkten Ceder. Svägerskorna möblerar omkring den stumma kroppen, nyper henne i skinnet, lägger lockarna på plats och drar åt snörlivet så remmarna knakar och den växande magen skyls.
Försöker göra om den främmande flyktingen till en avbild av sig själva. Allt medan Sandrine lydigt ställer sin kropp till förfogande. Som om hon inte fanns där. Inne.
Men den lilla Vera väcks istället till liv, kommer gallskrikande ut ur den stumma kroppen, strax efter avslutad vigsel.
Det är dramatiskt så det räcker. Frustande. Färgrikt, i kaskader av synintryck.
Och samtidigt alldeles tyst där bakom betraktaren Sandrines ögonlock, bara bokbladen som sveper förbi, likt frasandet från svägerskornas kjolar.
Men i takt med att sömnmedlet minskas som Sandrines man, och tillika kvinnoläkare, Ivan ordinerat efter vigseln börjar också berättelsen och trotset vakna.
Det förflutna nystas så sakteliga upp, cirklar kring det oundvikliga, brännljuset varvid allt i texten är fixerat. Ödet. Katastrofen. Skammen. Och kriget som Sandrine flytt ifrån.
Berättelsen löper långsamt, mellan nutid och det förflutna, som en spiralrörelse ner mot avgrunden. Och dess konsekvenser.
Men också mot kärlekens brännande kraft. Lusten. Luften som knappt går att andas. Den obändiga livsviljan, som finns där under apatin.
Och som gjorde att Sandrine trots allt överlevde nazisternas fruktansvärda framfart.
Det är en komplex roman, med många trådar och hemligheter, som löper genom berättelsen både i det förflutna men också i den högborgerliga familjen Ceder, där Sandrine omgående hamnar i skottgluggen mellan de två rivaliserande bröderna.
Mer ska jag inte avslöja, än att det är med imponerande skicklighet som Swärd parerar det (nästan latinamerikanskt) svulstiga med det aristokratiskt svala.
”Vera” är Anne Swärds fjärde roman varmed hon än en gång visar att hon är en författare av dignitet.