Vill man göra Borges ofarlig ska man beskriva honom som en författare för människor som föredrar att tro att litteratur görs enbart av litteratur, som om litteraturen vore schack eller något annat stillsamt, väletablerat sällskapsspel. När spelet är klart stoppar man tillbaka pjäserna i papplådan och lämnar biblioteket utan att ha förändrat eller vidrört någonting väsentligt.
Men det finns också ett annat sätt att läsa Borges. Vår tids diskussioner om big data och artificiell intelligens gör att karaktäristiska teman i hans noveller lyfts upp och framträder med förnyad skärpa. Texter som tidigare framstod som intellektuella kuriositeter har börjat få tänder.
Hans paradoxer, oändliga labyrinter och bottenlösa upprepningar visar oss den meningslösa återvändsgränd som en värld av överlägset intelligenta maskiner skulle förvandlas till. Borges skriver inte om teknologi, men han har uppfångat någonting, anat vad som skulle kunna vara möjligt, och han följer konsekvenserna av sina aningar tills de, varje gång, slutar i ett fängelse utan utvägar.
Visionärer och miljardärer som Ray Kurzweil (Google), Jeff Bezos (Amazon) och Peter Thiel (Paypal) hoppas få leva i evighet med teknikens hjälp. Skulle de ha fastnat för den sortens barnsliga fantasier om de hade läst lite Borges, förslagsvis novellen "Funes med det goda minnet"? Där nämns varken transhumanism eller odödlighet, novellen handlar om en man som minns varje ögonblick av sitt liv utan att kunna glömma något, men den ger en försmak av hur evigt liv eller artificiellt utvidgad intelligens skulle kännas efter att den första maktberusningen har gått över.
I "Lotteriet i Babel" har Borges beskrivit en stad där varje till synes slumpmässig händelse avgörs av ett lotteri som drivs av ett allsmäktigt superföretag. Vad är det om inte en bild av vad Google och varje big data-företag är på väg att bli?
Idén att det finns ett oändligt antal universum, där varje variant av varje händelse blir verklig, har blivit populär de senaste åren, bland annat genom den svenske kosmologen Max Tegmark. Borges har redan varit där, före oss. Berättaren i "Den andra döden" snubblar över idén när han börjar undra varför människor minns den döde Pedro Damián på två olika sätt.
Med tanke på Borges status inom den litterära världen är det märkligt att inte mer av honom har varit tillgängligt på svenska. Bokförlaget Tranan har bestämt sig för att göra något åt saken med en satsning som kommer att omfatta tre tjocka band. "Borges II", på 658 sidor, innehåller texter från åren 1945–1970. Här finns novellsamlingarna "Alefen" och "Brodies rapport", hans litteraturkritiska essäer "Andra inkvisitioner", urval ur diktsamlingar och kortprosa, samt två filmrecensioner.
Borges beundrade isländska sagor. "På elvahundratalet uppfann islänningarna romanen", skriver han. Men "denna uppfinning förblir lika hemlig och lönlös för världsekonomin som deras upptäckt av Amerika". När han själv skriver om knivdueller, beväpnade upprorsmakare och andra hårda argentinska livsöden lyckas han inte uppnå sagornas kärvhet och konkretion. Det är gott om sådana historier i "Borges II", men de påminner mest om att läsa ett referat av ett referat. Samma sak kan sägas om hans texter om Homeros, Shakespeare, Karl XII och andra berömda personer.
Jag längtar efter att Borges ska sluta tänka och börja författa, att hans drömska och illusionslösa fantasier ska öppna sig som en stor, nattlig köttätande växt. Fantasifullheten märks alltid i hans listor och uppräkningar, som i den obetalbara klassificeringen av djurarter i en fiktiv kinesisk encyklopedi: "de som tillhör Kejsaren", "de som ingår i denna klassificering", "de som på håll liknar flugor".
Lustigt nog är Borges, när han skriver om andras böcker, kritisk till författare som förvandlar litteraturen till en "kombinatorisk lek". Då glömmer de att det viktigaste med en bok är "ett samtal med läsaren, den intonation rösten får och de skiftande och varaktiga bilder den lämnar i minnet".
Den svenske radiojournalisten Ola Sunesson kan ha varit den sista person som intervjuade Borges, som vid det laget knappt hade någon syn kvar. Han blev visad runt i lägenheten. "Här, ovanför min säng", sade Borges, "har jag ett porträtt av er landsman Swedenborg, min husgud." Han kunde inte se att väggen var tom.