Sent 1990-tal skreks det att Bokens undergång var nära. Det digitala skulle sluka den. Men ”trots alla varningsrop har den litterära kulturen inte kollapsat”, konstaterar professorn i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, Johan Svedjedal, redaktör för ”Böckernas tid”, en bok om Svenska Förläggareföreningen och svensk bokmarknad åren 1943–2017.
I ”Böckernas tid” belyser Svedjedal och andra experter alla aspekter av bokbranschen – vår äldsta detaljhandelsbransch vid sidan av apoteken. Mellan kapitlen finns intervjuer som redaktören och förlagschefen Jan-Erik Pettersson gjort med personer som påverkat bokens ställning i Sverige. Främst bland dem står Per I. Gedin, vars enorma inflytande man påminns om boken igenom. Augustpriset är bara ett av de avtryck han satt.
Stilen är genomgående klar och lättillgänglig. Det är tur, för annars skulle en nästan 800-sidig tegelsten som den här vara oacceptabel. Om man på allvar avsett att nå inte bara experterna, hade man gjort klokt i att banta textmassan med 200-300 sidor, något som borde varit fullt möjligt, särskilt som samma fakta återkommer hos skribenterna.
För mig personligen är emellertid ”Böckernas tid” en fest. Där står allt! Fascinerad läser jag om paniken hos en konkurrensskyddad bransch när priserna, som legat fasta sedan hedenhös, 1970 släpptes fria. Och om glädjeyran 2002 när bokmomsen sänktes från 25 till 6 procent och bokförsäljningen tillfälligt steg mot höjden med 20 procent.
Lasse Bergström på Förläggareföreningen fick fart på kampen mot momsen genom att ta en miljon ur aktiefonden till kampanj. Tre oväntade motståndare slogs man mot: Kulturministern Marita Ulvskog, Statens Kulturråd och Författarförbundet. Svinhugg utdelades. Till exempel lät Förläggareföreningen verkställa en gallup bland Författarförbundets medlemmar, som visade att 77 procent önskade sänkt moms. Men utan Miljöpartiets och Vänsterpartiets benhårda stöd i kampen mot sossarna skulle det inte ha gått.
Svenska Förläggareföreningen bildades 1843 och organiserade en modern bokhandel med kommissionärer, det vill säga återförsäljare, spridda över landet. De valdes av Förläggareföreningen, fick kredit och returrätt och fasta priser. Systemet levde kvar till 1970 då allt ställdes på ända med fria priser. Förläggarna svarade med att enligt amerikansk och brittisk modell starta bokklubbar och pocketserier. Snart slogs de mot stencil- och författarförlag och livsfarliga uppstickare som Bra Böcker i Höganäs och Piratförlaget.
Bokhandlarna å sin sida fick kiosker och varuhus att tampas med och senare nätbokhandeln som glufsade i sig en god del av marknaden.
”Böckernas tid” berättar också sagan om hur det lilla språkområdet svenska hävdar sig väl globalt. Astrid Lindgren och andra barn- och ungdomsförfattare och det svenska deckarundret är förklaringen. De fungerar som hävstänger också för andra genrer.
Och så får man veta hur Bonniers 1949 utlyste en tävling om en bokhylla för vanligt folk. Den vanns av Nisse Strinning. Och vips var Stringhyllan född! Och man möter stridsglade Erik Gamby i Uppsala som spyr galla över bokklubbarnas medlemmar – ”kvinnor i medelklassen… de som kastar sig över… feta rubriker om eldsvådor och bordeller”. Och Sveriges märkligaste boklåda, den i Söderköping, visas fram, kvar i samma hus där den startades 1815 med borgmästaren som chef. Och märkligast av allt! Beskedet att den tryckta boken lever. Är inte det underbart!