Ingmar Bergman-året har startat. Han skulle ju fyllt 100 år den 14 juli 2018. Tidig att skriva om honom är filmvetaren Jan Holmberg, Stiftelsen Ingmar Bergmans vd sedan 2010.
I fokus har han författaren Bergman och inte filmmakaren. Närmare 800 arbeten har ägnats åt det filmiska hos Bergman, konstaterar han, men knappt en handfull åt hans skrifter i sig.
Bergman hade för sig att han inte kunde skriva. Åtminstone sa han så.
Holmbergs bok ”Författaren Ingmar Bergman” presenterar honom som ”en enastående diktare”, som dog ”utan att själv ha insett storheten i sitt författarskap”. Till detta räknar Holmberg filmmanuskripten.
Han är tuff mot sin ljugande huvudperson. Han tar också Bergman-forskningen i örat.
Bergmans mörka fadersbild förkastar han.
När Bergman sent omsider skriver: ”Jag tror att jag i minnet ofta har gjort min far orätt”, fyller Holmberg på med ”Ja, det kan man säga”. Bergmans tre sena böcker om föräldrarna, ”Den goda viljan”, ”Söndagsbarn” och ”Enskilda samtal” kallar han för Ingmars ”ambivalenta och hopplöst försenade kärleksförklaring till sina föräldrar – i synnerhet fadern”.
Med ironi ställer han Bergmans avståndstagande från Sartre, existentialismen och svensk fyrtiotalism mot ”den enorma mängd analyser som gjorts på existentialismens inflytande på Ingmar Bergman”.
Och han förundras över att dennes ”många uttolkare” har kunnat betrakta ”Bergman själv som en pålitlig källa” trots allt de skrivit om dennes ”rollspel, maskeringar och rena lögner”.
Ingmar Bergman skrev ett 60-tal filmmanus och dessutom dramer, essäer, romaner, tusentals brev samt privata dagböcker. De sistnämnda blir tillgängliga först 2055.
Liksom Ibsen skapade ordet ”livslögn” och Sandemose gav oss begreppet ”jantelagen”, så uppfann Bergman ”vargtimmen”, den där gastkramande gryningsstunden.
Det ”finns i allt hans skrivande den sensibilitet för språkets form och färg som är poetens”, konstaterar Holmberg.
Bergman själv spjärnade emot poesi och litteratur och vägrade i årtionden att ge ut sina filmmanus: 1959 skrev han:
”Jag är filmmakare, inte författare … Jag finner det förödmjukande att mitt opus bedöms som en bok”.
Skarpögt påvisar Jan Holmberg hur Bergman ständigt iscensätter sig själv och skriver om sig själv också när han skriver om andra, till exempel om fadern.
Ljuger gör han redan i första meningen i sin självbiografi ”Laterna magica” (1987), både om att modern har spanska sjukan och om att han själv blir nöddöpt. Men strunt i det, är Holmbergs råd, och ”betrakta det skrivna som den litteratur det är”.
Bergman hävdar att han ständigt skrev för att öva handen. Det var hantverkare han ville ses som, inte konstnär.
Tre timmar varje morgon präntade han ner smått och stort. Alltid med kulspetspenna med tjock kula. Alltid först om trivialiteter för att komma igång. Alltid i arbetsböcker och sedan i block med tunt, gult, linjerat papper när han väl överförde anteckningarna till manuskript.
Dessa var anmärkningsvärt fria från ändringar.
Strindberg, en av Bergmans husgudar, höll sig också livet ut till samma skrivdon och papper.
Bergman upprepade och omtolkade sig ständigt. Den sanning han var ute efter hade föga att göra med verkligheten.
För honom gick känslan före tanken, hantverket före konsten och vardagen före evigheten.
Och han sjöng kälkborgarens lov: ”Varför ska man håna kälkborgaren. Det är han som hållit gycklaren vid liv, det är hans skratt och tårar vi har levt av”.
Ingmar Bergman sög ur sina offer och gjorde litteratur av mänskors liv. Holmberg utpekar denna hänsynslöshet som förutsättningen för hans storhet.
När ”Höstsonaten” spelades in skrev Bergman i arbetsboken: ”Min lille sonson Lukas som jag inte kände drunknade i går. Han var bara fyra år.” Sen lät han Eva och Viktor i filmen sörja en drunknad fyraårig son.
Holmberg skriver: ”Funderade Bergman någonsin på hur hans son, Lukas far, skulle reagera när han såg Höstsonaten? Det tror jag inte.”
Den unge Ingmar Bergman slavade som ”manuskriptneger” under Hjalmar Bergmans änka Stina Bergman på Svensk Filmindustri. Hon skrev: ”Lille grabb”, Astrid (någon som skrev rent) ”mår fysiskt dåligt av dina gräsligheter”. Lika ”gräslig” var den åldrade Ingmar Bergman i sin opublicerade text ”Från sperm till spöke”. Citaten finns hos Holmberg.
En annan ton, den som kanske får framtiden att sätta författaren före filmmakaren, klingar när Bergman, efter år av tystnad, 9 januari 2001 skrev i arbetsboken om sin hustru, död sedan 1995: ”Var mig nådig, o herre! Ty hela dagen ropar jag på Ingrid men aldrig på dig.”