Vem kan vara bättre skickad än en allmänt erkänd författare att berätta om ordens konst? Den engelska romanförfattaren Virginia Woolf (1882–1941) uppfyller alla rimliga krav, och det är med spänning man ger sig i kast med den samling små tillfällesskrifter av hennes hand som just utkommit på Ellerströms förlag. Men inledningsvis blir man en smula besviken.
Den första texten heter ”Hantverket” och utgår från det engelska ordet ”crafts” dubbla innebörder: dels den bokstavliga som handlar om hur en yrkeshantverkare behandlar sitt material; dels den överförda som kan översättas med magisk kraft. Så långt allt gott och väl, men i fortsättningen rör författaren till det.
Bättre blir det i nästa text som handlar om klasskillnader och deras betydelse för språket. England är känt för sin klassmedvetenhet och sin benägenhet att dela in befolkningen i klart avgränsade klasser. Det räcker inte med så enkla kategorier som överklass och underklass. Överklassen är i sig indelad i aristokrati och högre förmögen borgarklass. Medelklassen består av tre skikt: högre, medel- och under.
Vad har då detta med ord och litteratur att göra? Varje social klass har sina språkliga egenheter som färgar medlemmarnas tal och skrift – i den mån de uttrycker sig i skrift. En författare till realistiska romaner måste behärska alla dessa varianter för att göra sina uppdiktade personer rättvisa. Ju mera klassmedveten en person är, desto tydligare märks det på hans språk.
Den slutsats Virginia Woolf drar av detta förhållande är mycket intressant. Så här skriver hon: ”Det är ur medelklassen författare uppstår, ty det är bara i medelklassen som skrivandets praktik är lika naturlig och inrotad som den att luckra åker eller bygga ett hus.”
Författaren nöjer sig inte med den sociala klassindelningen utan kompletterar den med en annan tregradig skala: highbrows, middlebrows och lowbrows. Det finns inte ord i svenska språket som motsvarar dessa tre termer. Bokstavligen betyder highbrow ”högbrynt” och avser konkret en person som håller pannan högt – av inre skäl, främst intellektuell stolthet. En highbrow är begåvad, beläst och belevad, kan verka spotsk och har inget till övers för tjockskallig bördsstolthet. Virginia Woolf betraktade sig själv som highbrow och trivdes med denna grupps lätt bohemiska livsstil.
Woolf var som framgått en intellektuell människa med finslipad prosa som sitt sätt att manifestera sig i highbrowvärlden. Prosa, inte poesi.
Det kapitel i boken som handlar om poesi hör till de umbärliga.
Ett undantag är den lyriska prosan. I kapitlet ”Afton över Sussex” tillåter hon sig finstämda lyriska utgjutelser som denna: ”De röda villorna, spridda som fräknar längs kustbandet är översköljda med en tunn glansig sjö av brun luft, som fullkomligt dränker dem och deras röda lyster. Det var ännu för tidigt för belysning, och för tidigt för stjärnor.”
Men först får den bildade highbrown komma till tals och erinra läsaren om detta landskaps historiska dimensioner. Mycket har förändrats under seklernas lopp, havet har ätit upp hela landtungor med deras bebyggelse. ”Det som kvarstår är det som fanns där när Vilhelm Erövraren kom.”
Mycket har även förändrats i det moderna England, som Brexit-debatten så klart demonstrerar. Men kvar står att en brittisk highbrow med tillhörande språk kan kräva aktning vart i världen han eller hon än kommer.