Salman Rushdies kreativitet saknar gräns. Sin banala gangsterhistoria ”Det gyllene huset”, om hur hut går hem, gör han till en störtdykning genom ett USA lamslaget av Donald Trumps clowneri. Samtidigt drar han in 1900-talets storfilmer, romarrikets dekadans och trähästen som fick Troja på fall.
Theodore Dreisers genomskådande roman ”An American Tragedy” från 1925, också den en rundmålning av Amerika, har i ”Det gyllene huset” fått sin sentida motsvarighet. Al Capone, USA:s gangsterkung nummer ett, ställs av Rushdie mot nutida gangsterledare i Indien. Mutor och korruption är i båda fallen vägen in det han beskriver som en mörk, glamourös mix byggd på rädsla och begär.
Författarens födelsestad Bombay är tillsammans med New York bokens arena. Dagens Amerika beskrivs som två bubblor. I ena bubblan finns merparten av USA. Där larmar Donald Trump, ”Jokern” kallad. I den andra befinner sig New York, där relativt förnuft råder. Rushdie konfronterar i romanen amerikansk politik, liksom han i ”Satansverserna” konfronterade islam.
Handlingen utspelas mellan Obamas installation och Trumps seger, en Trump beskriven som ”fullkomligt och garanterat galen”. Mot ett Amerika i fritt fall med ständiga dödsskjutningar och med 90 miljoner väljare som avstod från att rösta vid senaste presidentvalet, ställer Rushdie förra generationens USA, med full sysselsättning, sex utan rädsla och framtidstro.
”Satansverserna” förändrade Rushdies liv så till vida att han efter den tvingades leva under dödshot. Hans utspel mot den ”gallskrikande Jokern” är minst lika tufft. Vart kommer det att leda?
I antikens Rom var en gyllene historia detsamma som en riktig rövarhistoria där allt var lögn. Det tar Rushdie fasta på när han kallar sin roman ”Det gyllene huset”. I lika hög grad refererar han till en folksaga om en elak kung som spärrade in sina tre söner i ett hus av guld. Alla tre dödades sedan de lyckats fly. Och sen brann guldet upp.
I ”Det gyllene huset” drar en hemlighetsfull gamling in i ett stort hus i The Gardens i New York. Samma dag installeras Obama i Vita huset. Mannen medför tre vuxna söner men ingen hustru. Han håller tyst om sitt förflutna. Snart är han kvarterets ”välvillige kejsare”, men barn och hundar skyr honom. Denne 70-årige mystiske miljardär tar inför flytten till New York den romerske kejsaren Neros namn och låter också sönerna välja klassiska namn. Han visar sig ha varit penningtvättare till Bombays gangsterkungar. Mord och övergrepp och terrorism hör till det han blundat för. Utifrån hans gestalt ställer Rushdie frågan om det är möjligt att vara både ond och god. En annan av de moraliska frågor som löper genom berättelsen är den om ödesbestämning kontra fritt val för människan.
Rushdies personer är ödets lekbollar. De får rådet att utan knot spela med de kort de fått. Det förgångna jagar dem och utkräver sin hämnd utan hänsyn till om vedergällningen drabbar också oskyldiga.
Av Neros söner är den äldste autist med torgskräck och alkoholproblem men också geni, som blir rik på dataspel. Han beskrivs som ”en mycket speciell, sårbar, begåvad, inkompetent människa”. Mellanbrodern, troligen den ende som genomskådat fadern, är konstnär och mystiker. Jagad av spöken nås han av ödet. Yngste sonen slåss med sin könstillhörighet. För andras eller egen hand kommer de alla att dö medan Jokern oförtrutet ger hals och deras hem sätts i brand liksom sagans guldhus. Då har en skön kvinna inträtt vid faderns sida och med iskall beräkning börjat inmuta hans kungarike. I berättelsen drar Rushdie paralleller inte bara mellan henne och filmens strålande divor utan också med Sköna Helena, hon som orsakade Trojanska kriget.
Filmaren René, romanens berättare, beslutar sig för att dokumentera storyn om gamlingen och dennes söner. Han är deras granne och blir deras vän. Påverkad av sin filmlärare som dömde ut hans första manus med orden ”Var finns blodet?... Gör lite oväsen” skrider René till verket. Och oväsen blir det! Mord! Terrordåd! Bedrägeri! René själv blir Bedragaren med stor bokstav. Som trähästen i Troja slår han till inifrån själva högborgen. Storyn är egentligen bedrövlig. Det sentimentala slutet gör att man sitter där helt paff. Och den djupa kärlek Rushdie påstår finns mellan en del av personerna känns mycket sval. Men Woow! vilken djävul han är på att med vass kniv snitta sig ner genom tidsskikten så vi kan se och jämföra. Och begrunda!