Åren 1867–1869 brukar kallas ”de sista stora nödåren” i Sverige. Låt oss innerligt hoppas att det var så – men med en inhemsk livsmedelsproduktion som inte ens under goda år täcker mer än 50 procent av behovet, och i en orolig omvärld, ska vi kanske inte vara helt säkra.
Så vad hände egentligen? Det som hände var förstås vädret. Men det hände i ett samhälle med avgrundsdjupa sociala och ekonomiska klyftor, där de få levde i överflöd och de många i ständig hunger, med näsan nätt och jämnt över svältgränsen och därmed också extremt utsatta när skördarna slog fel. Katastroferna förvärrades av att rikets styrande i början visade stor tveksamhet att hjälpa de fattiga. De fattiga skulle inte ”skämmas bort”, för vem visste då om de någonsin skulle sluta komma rännande till staten och skrika på hjälp vid minsta svårighet? Bättre då att tillåta lite naturlig gallring av en befolkning som trots allt hade ökat våldsamt sedan 1800-talets början.
Så gick alltså tongångarna, berättar Västerbro, inte bland alla, men bland många av dem som hade makten. Man får kväljningar.
1867 var året när extrem kyla drabbade främst Norrland, med en iskall vår och sedan frost redan i juli. Skördarna blev usla. Vilket dock inte hindrade Sverige från att exportera betydande mängder havre till Londons droskhästar – allt medan folket åt lavpannkaka, barkbröd och grässoppa.
Hjälp kom ändå till sist. Stora insamlingar gjordes både i Sverige och internationellt till förmån för Norrlands nödlidande. Men distributionen var svår med usla vägar och ett i norr ännu inte utbyggt järnvägsnät. Därtill hade regeringen länge som princip att bara de som förväntades kunna betala tillbaka senare skulle få del av biståndet. Människor dog i tusental.
Följande år var det södra Sveriges ”tur” att drabbas, främst Småland och Blekinge. Också det torra året 1868 skördade mängder av människoliv. Tiggeriet exploderade, fallen av mord, dråp, stöld och rån likaså. ”Vad”, frågar Västerbro retoriskt, ”är en människa beredd att göra för att överleva?” Slutligen blev, trots äntligen goda skördar, 1869 det år som kom att toppa dödlighetstalen. De av svält så försvagade människorna blev helt enkelt lätta byten för sjukdomar som dysenteri och smittkoppor.
”Svälten” är makalös i sin bredd, sitt djup och sin detaljrikedom. Högintressant är också författarens sätt att sätta in oåren i en historisk, social och politisk kontext. Så här skriver Västerbro angående förskräckelsen för att klema bort de behövande: ”De sistnämnda ståndpunkterna får alltså stöd av den nya tidens övertygelse om att man gör bäst i att låta marknadskrafterna verka fullständigt fritt. Kanske skulle man kunna säga att den urgamla hjärtlösheten har fått en ny teoretisk beklädnad, i form av den liberala ekonomiska politiken.”
I samma riktning ligger regeringens stränga linje att, även när man motvilligt ger hjälp, inte ge ovillkorad hjälp. I stället kan svältsvaga människor tvingas till hårt kroppsarbete, som att i fyrtiotregradig köld bygga vägar och broar. ”Bara i ditt anletes svett ska du äta ditt bröd” skriver Västerbro, och konstaterar att 2000-talets arbetslinje har gamla rötter.
Den här boken har en urstark tidskänsla, inte minst i sina många ögonvittnesskildringar, lika förfärliga som fängslande. Man läser så att säga med händerna för ansiktet.