Den argentinske författaren Jorge Luis Borges (1899–1986) framställs ofta som en ”författarnas författare”. Men den föreställningen kritiserar redaktörerna Lasse Söderberg och Oscar Hemer redan i förordets första stycke. Att författare och litteraturvetare, samt litteratörer i största allmänhet, har monopol på Borges är ett missförstånd. Missförståndet, tror jag, har uppstått eftersom Borges texter utstrålar något mystiskt, nästan esoteriskt. Man kan lätt få för sig att det finns kunskaper och insikter att hämta som ligger förborgade för de flesta andra. Man kan få för sig att man har hittat ett litet bibliotek tillhörande en framstående civilisation som har gått under och glömts bort.
Borges var verksam under sju decennier, dessutom skrev och publicerade han långt mer än den genomsnittliga författaren. Texterna i volymen består därför till stor del av ett urval från hans tidiga böcker. Trots detta räknar jag över femhundra sidor – och ytterligare två volymer är planerade. Äntligen har man fått ändan ur vagnen och gjort en svensk storsatsning på Borges!
Med ett så pass stort stycke författarskap framför sig får man syn på Borges urscener och inte minst hans fantasis utgångspunkter. Har man dessutom litterära ambitioner är det skönt att läsa en framstående författares första böcker. Borges är känd för sina essäer och sin kortprosa, men han började som poet. Som purung poet, skriver han i en senare tillfogad prolog till debuten ”Att glöda för Buenos Aires”, sökte han ”skymningsstunder, förstäder och olycka”. Kort sagt, läser man debuten finns det inget som talar för att Borges skulle bli en av förra seklets mest inflytelserika författare.
Borges litterära Argentina, och i förlängningen hans litterära Sydamerika och hela hans litterära universum, är befolkat av bibliofiler, författare och mystiker såväl som äventyrare, släktingar i rakt nedstigande led till falskspelare och mördare, européer på flykt som tagit sig nya namn och andra udda fåglar. Och allesammans har en historia att berätta. Samtidigt finns i hans fantastiska kortprosa också filosofiska, teologiska och andra vetenskapliga funderingar inflätade. Det som skapar förvirring är att det på samma sätt finns drag av fiktion i Borges essäer, recensioner och tidningsartiklar. Dessutom gillar Borges att blanda in sig själv.
Det kan vara ytterst förvirrande att läsa Borges eftersom man aldrig vet säkert vad som är sant och vad som är fiktion. Det finns ingen tydlig gräns. Till förvirringen bidrar också hans särpräglade stil som går igen i kortprosan såväl som i essäerna. Vad är sant och vad är fiktion? Frågan är alltid aktuell när det gäller Borges.
Jag kan inte låta bli att tänka på Franz Kafka när jag läser Borges. Kafkas verk är av samma svårbestämda art och har liknats vet ett rhizom. Borges verk vill jag hellre likna vid en labyrint, men det finns stora likheter mellan en labyrint och ett rhizom. Bägge är ett system av förgreningar som korsar varandra. Men till skillnad från ett rhizom så har en labyrint som avsikt att vilseledda och förvirra.
Vad är sant och vad är fiktion hos Borges? Att nu samla en betydande del av den mytomspunne författarens verk på svenska, att samla vad som finns av tidigare översättningar och bidra med nya, är till stor glädje för den som vill göra ett försök att svara på den frågan. Men också för den som har insett charmen med att bli förvirrad och gå vilse i Borges labyrint.