Efter John Ausonius, Peter Mangs och Anders Behring Breivik borde det stå klart att den ensamma galningen för det första inte är ensam, för det andra inte är galen.
Till raden av högerextremistiskt och rasistiskt motiverade mördare finns det starka skäl att lägga Anton Lundin Pettersson.
Inte lika ideologiskt driven som Mangs och Breivik, men sprungen ur samma mylla.
Tjugoett år gammal högg han den 22 oktober 2015 ihjäl tre personer på skolan Kronan i Trollhättan, innan han sköts av polis.
Om honom har journalisten Åsa Erlandsson skrivit en flyhänt och högst läsvärd bok.
Under de första sextio-sjuttio sidorna, som skildrar dådet, kan jag knappt hämta andan.
Förutom gärningsmannen möter vi offren, poliserna och de överlevande, vars berättelser Erlandsson senare känsligt återkommer till.
Bilden som har dominerat i media revideras rejält. Det gäller särskilt den dramaturgiskt tacksamma historien om en elevassistent som med fara för eget liv skulle ha räddat många barn undan attacken. I själva verket höggs han ner direkt och hade ingen chans att göra något. Onekligen läge för självrannsakan hos åtskilliga medier.
Från de dramatiska händelserna rör sig Erlandsson i riktning både mot samtiden och mot historien, med pregnanta nedslag.
Anton Lundin Pettersson föddes 1994, i en tid då rasistiska dåd skakade Sverige och inte minst Trollhättan.
Bert Karlsson strödde främlingsfientliga uttalanden omkring sig som partiledare för Ny demokrati. Flyktingförläggningar brann. Sverigedemokraterna var ett parti i marginalen, men bidade sin tid.
Tjugo år senare, hösten 2015, var läget på många sätt liknande.
Flyktingströmmarna växte. Myndigheter larmade. SD kom med hätska utfall. Polariseringen tilltog.
Anton Lundin Pettersson blev allt mer isolerad. Arbetslös och utan vänner. Utanför den digitala världen var han verkligen ensam.
Men på nätet fann han ett sammanhang och åtminstone en person som han tycks ha haft en relativt nära kontakt med, en transsexuell holländare.
Erlandsson hittar sensationellt nog ett tidigare okänt brev som Lundin Pettersson skickade till honom bara en timme före dådet. ”Fucking hate myself”, skriver han och hoppas att poliserna ska sikta bra.
Hon får kontakt med mannen, men när de ska ses i verkligheten drar han sig undan och något möte blir aldrig av.
Det är en skrämmande tanke att människor kan leva sitt liv i princip helt på nätet, och hur det påverkar en person är väl ingen som egentligen riktigt vet.
Lundin Pettersson frossade i porr, våld, nazism, djurplågeri – jag mår illa av bara korta referat.
Han lockades av extrema machoideal, som stod i bjärt kontrast till hans egen person.
Och så den svindlande paradoxen – att i den yttre verkligheten var han ändå ganska vanlig.
Det riktigt svåra att förstå är hur det avgörande steget går till. Vad får honom att greppa svärdet och gå till attack mot mörkhyade människor på skolan?
En stor poäng med Erlandssons bok är att hon tar gott stöd i forskning kring gärningsmän av Lundin Petterssons typ.
När det blir som svårast är hon som mest saklig. Det visar sig att han mycket väl uppfyller de kriterier forskningen har identifierat hos gärningsmän av det här slaget. Här finns fixeringen vid vissa frågor, desperationen, upplevda kränkningar, avsaknaden av kärleksrelationer och andra riskfaktorer.
Säkert förblir något onåbart, men det hindrar inte att det finns mycket att lära och försöka förstå i berättelsen om Anton Lundin Pettersson.