Det har gått jämnt 50 år sedan revolutionsåret 1968. För att fira detta jubileum har förlaget Max Ström låtit historikern Henrik Berggren sammanställa vad som inte kan kallas annat än en typisk soffbordsbok om 1968 i Sverige och världen.
Valet att fira detta radikalismens jubileum med just en soffbordsbok – gediget tung, ingenting för sängläsning, känns alldeles adekvat för min upplevelse av vad som hände det året.
Först blev man nämligen som liberal omkullsprungen av en hop människor som i hög fart var på väg åt vänster. Men knappt hade man hunnit borsta av sig förrän samma hop kom springande åt motsatt håll och man blev omkullsprungen igen.
Väldigt många 68-radikaler blev män i staten och pålitliga etablissemangspersoner.
1968 var året då studenterna ockuperade sitt eget kårhus i Stockholm och buade åt den enligt dem reaktionära Olof Palme. Jag minns att jag skrev en upprörd ledare mot revolutionärerna i Expressen. Den har jag ångrat ända sedan dess. Ockupationen var ju snarare komisk än hotfull.
Ned med kapitalismen! Känner du stanken från Enskilda Banken? Tage och Geijer Lyndons lakejer! Det var några av 1968 års slagord. Mao Zedong var det stora föredömet för denna generation av kommunister. Kulturrevolutionen i Kina sågs som det mest eftersträvansvärda och de som hyllade Mao hade givetvis ingen aning om vilket skräckvälde kulturrevolutionen innebar. Det blev känt först senare.
I Paris som är den europeiska demonstrationsstaden framför alla andra lyckades de revolterande studenterna skrämma president de Gaulle tillräckligt för att få honom att ta till flykten.
En inte oäven prestation gentemot den som sågs som själva sinnebilden av fransk motståndsvilja mot diktatursträvanden.
Nå, de Gaulle kunde återkomma när känslorna lugnat ner sig och i Sverige kom revolutionen aldrig närmare sitt genomförande än det demonstrationståg som slutade vid studenternas kårhus.
Det är något konstigt med 1968 års revolutionsanda.
Socialdemokraterna hos oss blev rejält uppskrämda, men gjorde på hösten sitt bästa val sedan andra världskriget. Men fem år senare var man nere på en bottennotering och sedan dröjde det bara tre år innan partiet förlorade den regeringsmakt som man innehaft ända sedan början av 1930-talet. Och den man förlorade till var Torbjörn Fälldin, den av Olof Palme så föraktade.
Henrik Berggrens text är en förvånansvärt konventionell årskrönika och bildvalet är inte direkt uppseendeväckande, trots att just fotografin är Max Ströms livsluft.
Världen utanför Sverige bildar bara en svag bakgrundskuliss till en skildring som är hårt koncentrerad till Sverige både när det gäller kultur, livsstil och politik.
Mest dramatiskt var kanske 1968 i USA. Där mörades två av årtiondets ledande personligheter Martin Luther King och Robert Kennedy. Richard Nixon lyckades mot all rimlighet göra come back och vinna en knapp seger i presidentvalet.
Det närmaste Berggren kommer en kommentar till detta USA-år är en absurd profetia av Olof Lagercrantz om att mordet på Martin Luther King nog var början på ett utrotningskrig mot USA:s svarta.
Lagercrantz utmärkte sig sedan genom sina hyllningar till Maos Kina där han försäkrade att våld var något som kineser aldrig skulle kunna tänkas ägna sig åt. För kultureliten var givetvis Lagercrantz något av en idol.
Berggren krönikerar förvisso det mesta som rörde sig i Sverige 1968. Men han gräver aldrig på djupet utan nöjer sig med att notera. Han noterar sexrevolutionen. Han berättar om den begynnande feministiska kampviljan. Men han säger ingenting om socialdemokraternas haveri med Alva Myrdals jämlikhetsprogram. Inte heller går han in på regeringspartiets uppblossande socialiseringsiver.
Han berättar om mods och raggare, men får det mest att handla om Stefan Jarls film ”De kallar oss mods”.
Han gör ett nummer av att vänstern tyckte att Moderna museet blivit alltför elitistiskt men går lätt förbi museets roll för att entusiasmera stora folkgrupper inför nutidskonsten.
Det är möjligt att Henrik Berggren varit ute efter att teckna ett mycket personligt porträtt av 1968. Men just det tycker jag att han helt har misslyckats med.
Det är synd. För egentligen borde just Berggren vara den ideala författaren till en bok som verkligen förmår beskriva det märkvärdiga året 1968.
Och det året är verkligen något som är värt att tänka på det här jubileumsåret som politiskt och på andra sätt går åt det rakt motsatta hållet mot 1968.
Litteratur
Henrik Berggren
68