Det har gått 73 år sedan andra världskriget slutade. De som överlevde Förintelsen har hunnit bli gamla. Snart finns det inte längre någon som med egna ord kan vittna om de brott mot mänskligheten som nazisterna begick mot miljontals människor. Som tur är finns många berättelser dokumenterade, det finns böcker och museer och 27 januari är det Förintelsens minnesdag.
"Vi kommer snart hem igen" är ett bidrag i form av en seriebok till den litteratur som samlar överlevandes vittnesmål. Jessica Bab Bonde berättar i sin bok Tobias, Livias, Selmas, Susannas, Emerichs och Elisabeths historier.
Deras historier liknar varandra, men är samtidigt helt unika. Samtliga var unga, somliga inte mer än sex år, när de hamnade i koncentrations- eller förintelseläger i dåvarande Nazityskland. Men de kommer från olika delar av Europa och från olika samhällsklasser.
De är verkliga personer som har ägnat stor del av sina liv åt att berätta om sina erfarenheter i svenska skolor.
Bab Bonde låter de överlevande själva föra ordet och de gör det med ett sparsmakat språk. Gestaltningen sköter i stället Peter Bergtings illustrationer. Bergting radar upp bild efter bild som förknippas med Förintelsen. Så som utmärglade människor bakom taggtrådsstängsel och Auschwitz skräckinjagande stationsbyggnad. Men det finns också utrymme för bilder som inte är lika laddade. Bergting är mest känd för att illustrera fantasy men visar i "Vi kommer snart hem igen" att han inte har några problem med att ta sig en an en helt annan genre.
Historierna börjar allesammans i en vardag och med en familjebild. Sedan får vi följa hur vardagen blir allt hårdare – hur överlevarna och deras familjer terroriseras för att slutligen fängslas i läger där de tvingas utstå ett helvete. Sedan kommer befrielsen och försöken att börja om på nytt. Gemensamt är att Tobias, Livia och de andra fick en chans att börja om i Sverige.
"Vi kommer snart hem igen" riktar sig först och främst till yngre läsare, och jag frågar mig själv när jag först förstod den fulla innerbörden av Förintelsen. En sak vet jag iallafall, och det är att jag slutade klottra hakors efter att jag som niondeklassare fått höra en kvinna som överlevt Förintelsen berätta om sina erfarenheter. Men förstod gjorde jag nog först långt senare. Jag vill tro att Bab Bondes bok kan få många niondeklassare att sluta klottra hakkors.
Litteratur
Jessica Bab Bonde & Peter Bergting
Vi kommer snart hem igen