Andrew J. Rush heter en medelålders deckarförfattare. Han bor i ett vackert hus utanför New York, har ordnad ekonomi, en städad fru, en allmänt präktig tillvaro och en hyfsat framgångsrik karriär.
Självklart inte tillnärmelsevis lika succéartad som idolen skräckmästaren Stephen King, men med en trägen produktion och en trogen läsarskara.
Det är bara det att han också har en annan, hemlig identitet.
Under pseudonymen Jack of Spades skriver han en betydligt smutsigare form av deckarlitteratur, i en noirgenre. Om dessa romaner bekänner berättarjaget att han skulle funnit dem "motbjudande" om de inte varit hans egna. Exakt vad de innehåller får vi som läsare av Carol Oates roman aldrig reda på, men antydningsvis förekommer där både porr och seriemördare.
Andrew J. Rush förvarar dem i ett rum i källaren som hustrun knappt känner till.
Om det på 1800-talet fanns en stereotyp om den galna kvinnan på vinden i skönlitteraturen, i den feministiska studien "The Mad Woman in the Attic" tolkad som den del av kvinnligheten som förkastades av patriarkatet, kan man kanske i dag tala om den galna mannen i källaren.
Det är just denne som Joyce Carol Oates skriver om. Den till det yttre välartade medelålders mannen som har de hiskeligaste saker dolda i sitt inre -- och i sin källare. Vi har flera verkliga exempel på sjuka personer som spärrat in folk, som österrikaren Josef Fritzl som höll sin egen dotter fången i många år, eller hans landsman Wolfgang Priklopil som kidnappade en skolflicka. De levde bägge ut sina mest perversa och sadistiska sidor i den källaren.
Joyce Carol Oates bok är en betydligt lättsammare historia, den är en underhållande och läsvärd om än en elegant bagatell jämfört med en del andra verk i hennes omfattande produktion.
Men symboliken är den djupgående, arkaiska. Andrew J. Rush, mannen med den polerade ytan, sjangserar alltmer inombords och till slut tar de mörka aggressiva drifterna över den civiliserade personligheten, trots att han försökt förvisa dem till källaren.
Fasaden måste naturligtvis krackelera. Det är naturligtvis något lockande med denna kontrastverkan, och Oates beskriver skickligt glidningen i personligheten när hennes huvudperson börjar tappa greppet.
För henne är det lekande lätt att skriva, det är högst märkbart för läsaren. En sådan hantverksskicklighet är alltid en glädje att ta del av.
Kanske går hon längre in i den den störda personligheten i nästa bok, för det känns som om det finns mer att berätta om mannen i källaren.