Att Adonis inte fått Nobelpriset är en skandal. Det får mig att tvivla på Svenska Akademiens kompetens. Men kanske har spärren mot att ge priset till en poet släppt efter att Tranströmer fick det. Låt oss hoppas det.
Det verk som borde ha gett Adonis Nobelpriset heter ”Boken: platsens gårdag nu”. Han arbetade på sitt projekt i tre band mellan åren 1995-2002 och syftet var att skriva en episk dikt om den tidiga arabiska historien och kulturen. Andra delen finns nu tillgänglig på svenska genom utgivningen av ”Boken: platsens gårdag nu II” i Hesham Baharis översättning. Första delen utkom 2005 och Baharis tolkning av de båda delarna måste ses som en översättarbragd. Verket är unikt inte bara i modern litteratur utan i världslitteraturen.
Den polyfona strukturen utgörs å ena sidan av 900-talsdiktaren al-Mutanabbis subjektiva röst som återger hans eget livsöde och å andra sidan av ”Berättarens” objektiva röst som skildrar islams blodiga historia under de första tre århundradena. Dessutom förekommer partier med dikter om arabiska poeter och musiker, folkliga legender och aforismer. Jag tror jag aldrig läst en sådan tät och drabbande text.
Fokus ligger på individens eller människans kamp mot maktstrukturer, vare sig de är politiska, religiösa eller existentiella. Al-Mutanabbi blir Adonis språkrör för tankens och sinnets frihet under en turbulent historisk epok. Det är lätt att se paralleller till vår egen oroliga tid. Också kontroversen mellan den bokstavliga och symboliska tolkningen av Koranen är idag lika brännande aktuell som på 800- och 900-talen.
Det finns flera beröringspunkter mellan Adonis och al-Mutanabbis livsöden. Båda växte upp i en shiitisk miljö, den ene i Syrien och den andre i Irak. Båda fängslades i ungdomen för sin politiska aktivism och båda gjorde poesin till ett medium för rättvisa och tolerans. Adonis har levt större delen av sitt liv i exil, vilket även det är något han har gemensamt med al-Mutanabbi. Exilen blir det utanförperspektiv som gör det möjligt att kritiskt granska makthavare och drivkrafterna i historien som även får spegla skeenden i våra dagar. Exilen blir på en gång en protesthandling och ett kunskapsmedel.
”Boken: platsens gårdag nu II” iscensätter det mäktiga skådespel som är den mänskliga tillvaron genom skildringen av al-Mutanabbis liv och islams tidiga historia. Berättelsen om honom i andra delen handlar om hans tid som hovpoet hos fursten Sayf al-Dawla i Aleppo i mitten av 900-talet. Adonis firar här triumfer med de dikter som han lägger i al-Mutanabbis mun, till exempel denna kortdikt som ekar av anspelningar på klassisk arabisk diktning.
Det kanske inte finns någon bot
för ditt sår
utom i händerna på en ros
som du aldrig rört vid.
Samtidigt återges de återkommande blodiga upproren mot olika kalifer och dödandet av kättare i den rätta trons namn. Huvuden huggs av och blodet flyter i strömmar. Mot den religiösa fundamentalismen ställs poesin som söker en annan sanning: den fria tankens och det fria ordets. Detta är egentligen budskapet i Adonis episka projekt, att den fria tanken och det fria ordet till sist ska segra över intolerans och förtryck. Ett humanistiskt budskap.
Efter att ha tillbringat några dagar i sällskap med ”Boken: platsens gårdag nu II” känner jag mig omtumlad av all denna sköna poesi och den ändlösa krönikan över mänskliga grymheter begångna i religionens namn. Dogmer dödar livet medan poesin är exilens tänkande, detta att inte anpassa sig till något system. Al-Mutanabbi får representera ett sådant tänkande genom sitt kringflackande liv och sitt fritänkeri. Det är ett kritiskt ifrågasättande som behövs även i våra dagar som botemedel mot främlingsfientlighet, rasism och fundamentalism.
Bilden av islam som framträder i ”Boken: platsens gårdag nu II” är mycket mörk. Föreningen av politik och religion leder bara till tyranni och våld. Det är ett historiskt arv som ännu plågar samhällena i arabvärlden. För Adonis handlar det goda samhället inte om politik eller religion utan om den enskilda människans skapande av mening. Det tar sig framför allt uttryck i diktandet. Hjälten i hans moderna epos är därför en diktare, al-Mutanabbi, som blir ett alter ego för Adonis själv. Men egentligen är hjälten meningsskapandet och skrivandet i sig.
En bevakad dörr,
vars namn är världen.
Vakten heter glömska.