Få poeter har som Göran Sonnevi skiftat ideologisk profil från vänsterradikalt engagemang till privat observation.
Den gången det begav sig fördömde han i sina dikter imperialism och kapitalism och USA:s krig i Vietnam. Visserligen berör somliga texter i årets bok så aktuella ting som självmordsbombare och Brexit, men det rör sig mest om rapporter, inte om politiska ställningstaganden.
Nu vid 78 års ålder inleder han en 300-sidig bok med en dikt om en fjäril. Fri från – eller i avsaknad av – självironi speglar hans texter en åldrande mans försonliga hållning, bland annat med talrika referenser till Bibeln och religiösa ting.
Kravet på stilens klarhet och tankens precision, som alltid utmärkt honom, kvarstår men riskerar att slå över i det preciösa.
Så redan i bokens titel ”Sekvenser mot Omega”, vilken översatt till vanlig svenska blir Diktsviter på vägen mot döden. Omega är ju sista bokstaven i det grekiska alfabetet.
Med anledning av en nära väns död kommer han att tänka på den evangeliska berättelsen om hur Jesus vid stranden av en sjö talar tröstens ord till den församlade åhörarskaran. Hur lät Jesu röst? frågar sig Sonnevi i en av texterna.
Sämre är hans fixering vid en urvattnad sonettform. Ett parti om fjorton sådana ansluter i antal till den klassiska sonettformens rosenkrans där de enskilda dikterna följer samma mönster såtillvida att de typografiskt består av fjorton rader.
Men hos Sonnevi saknas helt den inre spänningen i denna form och är i praktiken bara i korta rader uppstyckad prosa.
Hur ska man ställa sig till de återkommande referenserna till avancerad matematik? Gödels teorem, till exempel, hur låter och vad innebär det? Och vari består ”Cantors syn” i följande rader? ”Kan man tänka sig / en infinitär / kombinatorik? Där / de diskreta enti- / teterna i sig själva / vore oändliga? Är / inte det Cantors / syn, generaliserad?”
Georg Cantor, tyskt matematiskt snille och mängdlärans uppfinnare, läser man i uppslagsboken. Med vad menas med de citerade raderna? Begriper Sonnevi själv vad han talar om? Ibland når han bakom alla de esoteriska termerna och låter läsaren ana det existentiella innehållet bakom. Två ord är där viktiga, inte minst för den åldrande författaren själv: död och ljus.
Här, som avslutning, ett försök till tolkning. Så här låter en ”sonett” i sin prosaiska grundform: ”Om ekvationerna för universum är reversibla är det bara en spegling av att de baseras i begreppet identitet. Som inte kan förstås annat än utifrån, i kontrasten av det irreversibla. Både det ena och det andra är en bild för döden. I oavbruten inbördes spegling. Ljuset är. Det kommer, utan oss, ur det osynliga.”
Vi befinner oss i elementarpartiklarnas gåtfulla värld där alla vanliga begrepp ställs på huvudet. Till exempel kan ett skeende vändas upp och ned och tiden gå baklänges. I princip skulle man alltså kunna födas på nytt, som spädbarn. Men bara i den lilla partikelvärlden, inte på mänsklig makronivå. Ändå kan man leka med tanken att i dödsögonblicket återfödas till ett nytt liv – det är ju flera olika religioners glada budskap till de troende.
Någon regelrätt tro i denna bemärkelse letar man förgäves efter hos Sonnevi, men besatt som han är av döden i sin nya bok Omega leker han med och finner tröst i allehanda föreställningar om ett ljus från andra sidan, ett ljus som vi alla bär inom oss.