När Panikteatern bjuder in teaterpubliken för sin nya produktion ”Äntligen Tjarli!” är det barnen som får ta del av en berättelse om att vara generös och om att vänskap överbygger alla hinder. Clownen Tjarli (Erik Lidholm), döpt till Charles men kallas Tjalle av sina vänner, blir kvarlämnad av sin cirkus eftersom han är försenad. Ensam står han i en liten grön park med inget än annat än kläderna han har på kroppen och sin kappsäck fylld med grunkor: allt från ett porträtt på en gullig kattunge till en ruskig döskalle med skallrande tänder. Och trots att magen börjar kurra riktigt högt av hunger, så ger Tjarli bort – dumsnäll som han är – sitt bröd och sin ost till hungriga smådjur som tigger av honom. Så träffar han den fina men arga damen Florence (Maud Nyberg) som ska ta sin motvillige pudel Fidelin till hundfrisören. Fidelin rymmer från den fina damen och blir kompis med Tjarli, och plötsligt får Tjarli trots omständigheterna ett helt nytt och oväntat sammanhang att verka i.
Förutom Tjarli och Damen möter vi alltså små kritter i form av småfåglar, möss i glittervästar – som för övrigt sjöng en ganska svängig syntpopdänga – och hunden Fidelin. Charlotte Kringstads dockor är både snillrika och fantasieggande. Hunden Fidelin är så livlik att han både är gullig och tuff. Den enkla scenografin, också av Charlotte Kringstad, beståendes av en grön fond, en gräsmatta, en sandlåda och en parkbänk med ett par grönmålade kulisser såväl tänder fantasin som att den är funktionell för att Maud Nyberg smidigt och osedd ska kunna röra sig runt och bakom scenen och manövrera dockorna.
När jag ser pjäsen, som är ca 45 minuter lång, sitter jag i Lilla Teaterns salong som är halvfull med förskole- och skolklasser. Barn brukar ju vara en svårflirtad publik som inte smickrar dem som står på scen i onödan med sina applåder och glada tillrop. Men de här barnen var helt med på noterna – de interagerade med duon på scen, ropade, skrattade och gungade i takt till Erik Lidholms sång- och musikstycken.
Erik Lidholms clowninfall och trollerinummer uppskattades, trots att tricken inte alltid var helt sömlösa. Barnen synade tricken och verkade ha kul åt att inte bli dragna vid näsan. Jag, som är ca 30 år över den tilltänkta målgruppen för ”Äntligen Tjarli!”, är inte främmande för teater riktad till barn som inte ryggar för de stora frågorna fast i en barnvänligare tappning . Den här pjäsen är inte av den naturen, utan kan lämpligast beskrivas som en rar bagatell – kompetent utförd med ett tilltal som träffar precis rätt.