Hur gestaltar man det obegripliga? Hur skildrar man ondskan, det omätliga mänskliga lidandet, utan att åsamka ondskans offer en skymfande orättvisa? Ska man ens försöka att konstnärligt gestalta något sådant som Förintelsen? Blir inte alla sådana försök, även ögonvittnesskildringen, i någon mening förminskande? Är Auschwitz verkligen mark som en författare bör beträda?
När jag i gymnasiet läste Peter Weiss pjäs ”Rannsakningen” hade jag givetvis redan många gånger, i skolans läroböcker och historielektioner, fått Förintelsens fasor beskrivna för mig. Men det var först när jag läste Weiss pjäs (som förvisso bygger på rättegångsprotokoll och ögonvittnesskildringar, men sammanfogade på ett estetiskt medvetet sätt, ja som konst) som jag verkligen förstod. Eller förstod gjorde jag väl knappast. Förstå tror jag aldrig att man kan göra. Men Weiss gjorde, på ett sätt som historieböckerna inte riktigt förmådde, Förintelsen verklig för mig. ”Rannsakningen” är fortfarande ett av mitt livs mest drabbande läsupplevelser.
Även andra mer litterära skildringar, som de av Primo Levi och Imre Kertész , har varit viktiga bidrag för våra försök att förstå Förintelsen. Så nog tror jag att en författare faktiskt kan närma sig även Förintelsens ofattbara meningslöshet. För är inte just det obegripliga konstens och litteraturens främsta område? En modig författare kan faktiskt, om hon gör det med respekt och stor varsamhet, beträda Auschwitz mark.
Maria Àngels Anglada (1930-1999) anses vara en av den katalanska litteraturens främsta författare. Hennes ”Fiolen från Auschwitz” har nått stor framgång i flera länder på senare år. Nu kommer den koncentrerade kortromanen (den tar bara ett par timmar att läsa) på svenska. Den berättar den osannolika historien om Auschwitzfången och instrumentmakaren Daniel som, för att slippa delta i de medicinska experiment som utförs i lägret, tvingas bygga en violin åt lägrets kommendant.
”Fiolen från Auschwitz” är ingen dålig roman. Den är, trots sin lågmälda ton, stundtals riktigt gripande. Min invändning emot den är mer av moralisk art. För här finns, särskilt i slutet av berättelsen, drag av sentimentalitet. Vilket i sammanhanget känns aningen ovärdigt. Absolut, om Förintelsen ska vi aldrig sluta berätta. Men vi måste göra det sakligt och med allvar, utan ytlig känslosamhet. Inför den obegripliga ondskan får vi aldrig bli sentimentala. Den är endast värd vår allra djupaste sorg.