Yahya Hassan har sin plats bland de största

Litteratur

Yahya Hassan

Yahya Hassan 2

Övers. Johanne Lykke Holm och Khashayar Naderehvandi

Norstedts

När jag avslutat Yahya Hassans andra diktsamling, nästan just då, nås jag av beskedet om hans plötsliga, tragiska bortgång. Ingenting hade kunnat förvåna mig mer i den stunden, för dikten är lika fylld av det livfulla raseri som präglade debuten, och alla de farhågor man haft om honom under tiden däremellan sveps bort av inspirationen i hans röst. Om han kunde genomleva de åren och komma ut med en så strålande, så i djupet kontrollerad, dikt – vad kunde han då inte ta sig igenom?

Liksom de poeter i vars fotsteg han gått – från Tupac Shakur till den franske medeltidsdiktaren François Villon och Jean Genet – tycktes han leva på gränsen till döden. Skrivandet gick jämsides farorna, våldet var både andning och skrift. När Yahya Hassans första diktsamling sålde i hundratusental påminde han mig om den serbiske boxarpoeten Srdjan Valjarevic, vars debutbok mitt under brinnande krig försvann från hyllorna lika snabbt som brödet. Samma lite krumma hållning, med garden ständigt höjd eftersom slagen kunde komma från alla håll.

Hassans plötsliga färd mot litteraturens finrum tycktes dock skava; han förblev rastlöst pendlande mellan gatan och förläggarkontoret, aldrig riktigt hemmastadd någonstans. I sin andra diktsamling leker han med bilden av poeten som har blivit ett alibi för en politisk kultur, som med ena handen upphöjer den utsattes skörhet och med den andra förvisar människor på flykt. Han som "håller på att bli krossad av två maktstrukturer" och "stretar emot med armar och ben".

Myten om Yahya Hassan har ibland överskuggat hans lyrik – alltför ofta läste man honom utifrån förutbestämda premisser. Men i sin andra diktsamling visade han att han smidigt kunde stiga ut ur vilka roller han än tilldelats. Han drog sig mot symbolismen, toner från divanlyriken letade sig in bland de mer realistiska skildringarna; exempelvis pekar en dikt som "Fall på knä för monsunen" mot en mognare röst – bortom upproret.

Men Hassan är borta, och med sig har han tagit alla sina kommande böcker. Det är en oerhörd förlust, men samtidigt: låt oss glädjas åt och läsa det han hann skriva. Runorna är överdrifternas hemvist, men utan tvekan har Hassan sin plats bland den moderna danska poesins allra största – möjligtvis bara jämförbar med Inger Christensen.