Hur kommer det sig egentligen att Kinas politiska ledare, av vilka så många plågades under Maos vettlösa, revanschistiska kulturrevolution, fortfarande går i den gamle rorsmannens ledband? Handlar den ständiga maoismen endast om en läpparnas bekännelse i syfte att skaffa sig alibi för makten – skenet av en apostolisk succession? Nej, Kinakorrespondenten Ola Wong har ett annat svar och det har gett namn åt hans nya reportagebok: "Pekingsyndromet". Liksom offren försvarade kidnapparna i Norrmalmsdramat 1973 försvarar den generation som nu leder Kina alltjämt sin gamla förövare: Mao.
"Pekingsyndromet" vill mycket. Den ger en bred bild av det samtida Kinas politiska och ekonomiska liv. Det handlar – naturligtvis – främst om den väldiga tillväxtperiodens baksidor: otrygghet, brist på mänskliga rättigheter, korruption och den växande kolförbränningen som färgar hela den globala framtidens himmel svart. Ola Wong träffar dissidenter, pratar med stenläggare, skrattar med glada aktivister och dricker öl med kadrer. Prosan är kanske inte stilistiskt underskön, men det är bra journalistik – lika informativ som underhållande.
Problemet är bara att Ola Wong inte nöjer sig med journalistiken. Tesen om Pekingsyndromet är bara ett exempel på spekulativ socialpsykologisering. Andra gånger diagnosticerar han inte bara de politiska ledarna utan kineserna i allmänhet, med ett resultat som allt för väl bekräftar vår tids nidbild – ett slags negation av den gamla exotismen: Kineserna är cyniska, egennyttiga och misstänksamma mot passion, entusiasm, övertygelse och ideologi. De har svårt att lita på medmänniskor, de har gjort hyckleri till en del av sin personlighet och de föraktar idealister.
Wong lokaliserar en stor del av neuroserna till det bortträngda, kulturrevolutionära undermedvetna. Efter den väldiga, aktivistiska syndaflod som Mao initierade 1966 i syfte att ta kontroll över ett parti som börjat glida honom ur händerna, lades en tystnad över hela perioden. Gamlingarna som kom tillbaka från fånglägren höll käft inför barnbarnen om var de varit. Allt för många var inblandade för att det skulle vara möjligt att reda ut skuldfrågor. Alla var mer eller mindre offer.
Men erfarenheterna satte spår. Reaktionen blev, enligt Wong, inte bara Deng Xiaopings ekonomiska reformer och pragmatism (”det spelar ingen roll om en katt är svart eller vit bara den fångar möss”) utan också denna själviska, framgångsfixerade mentalitet som alltjämt präglar landet.
Nåja. Jag föredrar att ögna igenom de svepande spekulationerna. Vet liksom inte riktigt vad jag ska göra av dem, eftersom de inte fäster i materialet från fältarbetet. Då koncentrerar jag mig hellre på de mer jordnära och handfasta reportagedelarna. Intervjuerna. Gestaltningen. De historiska horisonterna. I dem ryms en bild så bred och komplex att den motsätter sig alla schabloniseringar.
I kapitlet om stadsplaneraren som tänker lösa uppgiften att ”göra” en ny stad i den redan tätbebyggda provinsen Shandong genom att ”såga av bergen, lägga dem i havet och bygga den nya staden på dem” blottläggs i blixtbelysning ett hörn av det kinesiska undrets inre dramatik: där finns både tillväxtfixeringen och antropocentrismen – men också entusiasmen och den benhårda övertygelsen om att allt är möjligt.